Aj aj aj vad det bultar och det bankar!

Att tänja ut en hälsena lite känns inte så mycket, men att tänja lite mer det känns. Förra veckan hade jag ont i hälen så ont att jag googlade frenetiskt på orsaken. De flesta svar jag hittade relaterade till löpning med fel skor eller hälsporre problem. Inget av detta har jag haft problem med innan och man kan knappast kalla mina promenader i lugnt tempo för löpning. Jag kan ju inte gärna sluta röra på mig för då läker inte hälsenan! Därför bet jag ihop och körde på som vanligt och se smärtan gav med sig efter ett par dagar.Kanske var det de nya övningarna som triggade igång problemet även om det verkar lite underligt. Ont i varierande grad hade jag iallafall i nästan en vecka innan de la sig något. Smärtan flyttar runt under hälen, på sidorna, på hälsenan längst ner och på hälsenan längst upp lite beroende på vad jag gjort under dagen. Jag har även cyklat på motionscykeln några gånger och förra fredagen kändes det så bra efteråt att jag gick en rask promenad efteråt. Så rask att jag kom upp i den farten jag hade innan allt hände, alltså så fort att den ena foten är i luften hela tiden på gränsen till lätt jogging. Det var så skönt just då, lite senare på kvällen började det dunka där hälsenan gått av. Lite surt, det är så roligt att få upp flåset lite för konditionen den ligger i botten!I tisdags var jag hos sjukgymnasten igen och fick nya övningar. Tåhävningarna ökades på till 30x3 och sedan ska jag göra tåhävningar med bägge fötterna som innan, men sedan lyfta på vänster fot och gå ner på höger sakta 10x3. Gå upp på trappsteg och ner gärna lite fort i 1-5 minuter, gå på tå åt alla håll i 1-5 minuter, gå på mjukt underlag med höga knän eller lätt jogg i 1-5 minuter, balansera med ett ben på balansplattan. Plus mina gamla gummibandsövningar och vifta på tårna,pumpa med foten utan motstånd för att få igång cirkulationen samt göra stretchningarna efter tåhävningarna. Jag visade även hur det ser ut när jag försöker gå nerför en trappa och det visar sig vara hälsenan som ännu är för kort för att jag ska kunna ta ut steget. Gå på tvären funkar och det får jag fortsätta med ett tag till. På kvällen har jag så ont i senan efter att jag gjort de nya övningarna att jag återigen haltar. Det gör så ont att jag inte kan ligga bekvämt när jag ska sova. Den här smärtan är sådan som jag trodde att det skulle bli i början inte nu. Oroar mig för att det har gått av något, men jag känner att hälsenan sitter fast. Vaknar på morgonen och gör gummibandsövningarna som jag alltid gör innan jag går upp annars haltar jag så dant. Det är den första gången som jag inte går som kapten Krok på väg till toaletten fast det fortfarande känns ont i benet! På förmiddagen passar jag på att ta en runda ut i skogen, men först köper jag ett par nya stövlar. De gamla får jag inte ner högerfoten i de är alldeles för smala och sen ser jag att de har spruckit också. Jag går en en runda som jag har gått många gånger innan, men upptäcker nu hur svårt det är att avgöra hur långt ner det är till marken i högt gräs och i mossar. Det är lätt att halka i den blöta marken och jag har fullt sjå med att se vart jag sätter fötterna. Jag känner mig stel och otränad och långsamt går det, fast man ska ju ta det lugnt när man är ute på svamptur. Så länge jag håller mig på stigen går det bra, men svampar växer tyvärr inte bara längs stigen så jag viker av in i skogen dock inte på måfå. Så här tidigt växer det bara kantareller här och jag vet vart de finns. Vad jag inte riktigt tänkte på var hur kuperat här är jag får gå på tvären både upp och ner i backarna då hälsenan inte alls har lust att samarbeta. Några tåhävningar, gå på mjukt underlag eller balansera kan jag med gott samvete hoppa över idag. Jag är synnerligen trött när jag kommer tillbaka efter två och en halv timme, resten av dagen linkar jag fram hemma. Torsdagen ägnar jag åt att städa och röja och har ett rätt gott tempo hela dagen. På eftermiddagen går vi en promenad hela vägen in till Kinna och tillbaka och för första gången blir jag inte trött utan orkar hela vägen hem utan att halta. Hemifrån är det ca 1,5 km till Kinna. Kanske är det så att hälsenan inte har töjt sig så mycket innan förrän nu därav smärtan, men bara det funkar är jag beredd att möta den!

Återbesök hos sjukgymnasten

Väl hemma igen efter tre veckor bokade jag en ny tid hos sjukgymnasten. Den här gången fick jag samma tjej som vid det första tillfället. Under det andra återbesöket hade hon semester och jag fick en annan tjej. Nina heter min sjukgynmast. Jag fick berätta vad jag hade gjort och hur övningarna går samt visa hur jag gör dem. Hon tyckte det var jättebra att jag övar i vattnet och det får jag gärna fortsätta med. Övningarna såg också mycket bra ut och hon var även nöjd med hur jag går. Jag fick två nya övningar att stå på ett ben på en balansplatta och att göra tvåhävningar med bägge fötterna 20 x2, samt två strechövningar till det. Den ena strechövningen gick bra, men den andra hon visade begrep jag hur jag skulle göra men benet vägrade. Jag fick en annan lite lättare då. Sedan kunde jag prova att cykla på motionscykel i 5 minuter med lätt motstånd. Jag provade och det kändes riktigt tufft. Om två veckor ska jag dit igen och då väntar nya utmaningar.Fortfarande har jag svårt för att gå nedför en trappa samt att det inte har blivit mindre ont i hälen. Ibland säger barnen att jag inte haltar alls utan att jag går som vanligt, men jag blir också trött mycket fortare. Efter att ha gått och stått upp i några timmar är benet stumt, svullet och hälsenan stramar rejält vilket leder till att jag linkar.

Semester och träning

Jag var rätt nervös över att köra nästan 40 mil och hur det skulle påverka hälsenan. Klokt nog hade jag provat att köra en lite längre sträcka innan och det kändes rätt bra förutom att foten svullnade upp lite trots att jag använde stödstrumpan. Det gjorde den under Ölandstrippen också, men annars gick det förvånansvärt lätt. Vi fick hjälp att sätta upp förtältet då jag fortfarande var rätt öm i handen. Campinglivet passar annars rätt bra ihop med att träna hälsenan på. Varje dag gick jag två rundor runt campingen i lugnt tempo något haltande. Träningsprogrammet utfördes morgon och kväll enligt alla konstens regler. Sedan var det ju det här med att bada...Varmt och gott som det var gick vi ner till stranden redan den första dagen. Jag hade mina gympadojor på hela vägen ner och sedan badade jag med hjälp av en krycka i höger hand. När jag hade kommit ut till midjan hände något magiskt. Jag kunde gå normalt utan att halta. Därefter badades det varje dag, det besvärliga var att ta sig ner till vattnet. Rätt snart övergav jag mina skor och satte på mig foppatofflorna som var så breda att de inte sjunker ner i sanden på samma vis som ett par vanliga skor. Det gällde att sätta foten precis så hälen hängde i luften eller gå på tvären med foten vilket gör att tyngden fördelas över hela foten. Då jag hade tagit bort stygnen badade jag precis som jag alltid har gjort. I vattnet passade jag även på att sparka med benen upp och ner för att öka blodcirkulationen, stå på ett ben och göra lätta tåhävningar samt att simma kortare sträckor. Promenaderna vållade en viss smärta under hälen som till slut gjorde att jag inte orkade ha skorna på längre. Jag tror att upphöjningen har frestat på slemsäckarna så mycket att de har blivit inflammerade. Därför började jag gå i sandalerna redan efter tre veckor istället för fyra. Sandalerna går även att justera åt alla håll vilket kändes bra då de andra skorna tryckte för att jag var svullen. Efter två veckor som vi var iväg gick jag såpass fort att jag inte sackade efter den övriga familjen när vi var ute och gick. Något jag också skippade helt var stödstrumpan. Det går inte att vara på en sandstrand med en sådan på och svullnaden blev lite mindre för varje dag som gick.

En olycka kommer sällan ensam

Ibland har man otur gånger två därav att skrivandet kom av sig lite. Dagen d för sjukgymnastbesöket ägnade jag mig åt lite hederligt ogräsrensande, trädgården har nämligen varit lite åtsidosatt under gipsperioden. Det tänkte jag råda bot på under förmiddagen. Äldsta sonen låg inne och kollade på film och de andra små var hos farmor och farfar. För att inte fresta på foten och hälsenan för mycket stöttade jag mig med handen på en lampa som står mitt i landet. Den var lagom i höjd att lägga handen runt, men det skulle jag aldrig ha gjort om jag anat följden. Helt plötsligt brakar det till och glaskupan spricker, något snopen rycker jag till mig handen som nu har färgats röd. Snabbt ser jag att jag har skurit upp området nedanför tummen och att det behöver sys.Rusar in till sonen med handen lyft och lämnar ett blodspår efter mig. Givetvis är det den sonen som inte tål att se blod som är hemma! På något vis lyckas vi sätta på kirurgtejp plåster och virar in handen i ett tjockt lager torky-papper innan jag kör iväg till vårdcentralen.Där går det som tur är ganska fort innan jag kommer in till en sköterska först och sedan kommer en läkare. Det är som tur inget annat som är av mer än ett rejält sår som sys ihop efter helvetesbedövningen med 4 stygn. Sedan får jag ett paket med vitt runt handen med uppmaning att ta det lugnt. Det innebär vila för vänster hand, den handen jag har kryckan i. Det kommer jag inte att kunna ha i fortsättningen. Inte heller bada på två veckor, men köra bil till Öland är okej som tur är. Bada kan du göra säger sköterskan, men handen får du ha i luften. Det låter ju bra och jag blir inte ens upprörd över hela den här historien, två veckor är en piss i havet om man jämför med hur lång tid det tar för hälsenan att läka! Besöket hos sjukgymnasten blir intressant, egentligen ska jag ju använda mig av en krycka vilket ju nu inte går. Därför får jag lära mig gå utan stöd vilket både kan underlätta eller försvåra. Jag får också höra att jag inte får bada då det är sandstrand och där får jag inte gå utan skor. Inte heller är det läge att cykla, inte ens tandem som jag föreslog lite skämtsamt. Jag frågade om det var okej att bada i bassäng, men hon tyckte halkrisken var för stor och några andra övningar än de som jag har kunde inte komma på tal. Det enda nya jag fick göra var att balansera på en fot och jobba med övningarna med motstånd, vilket innebär en gummisnodd.

Att återerövra gåendets konst

Det händer en hel del på bara en vecka. Idag kan jag stappla fram i köket utan kryckor och hämta fram maten ur kylskåpet. Vägen dit har gått stapplande, men ändå framåt. I förra veckan var jag hos sjukgymnasten i Skene och allt såg bra ut och jag har en ny tid imorgon. Jag har gjort övningarna varje dag och utökat med en promenad både morgon och kväll. Första gången trodde jag faktiskt inte att det skulle gå alls och höger ben värkte både bak och fram. Små och stora muskler som har legat i vila ska nu aktiveras och det känns ungefär som jag är kapten krok med träben. Många är dem som frågat hur det känns, även om det inte gör ont så känns benet stelt och klumpigt. Något som resten av kroppen inte vill kännas vid. Värst var det i börja, då också svullnaden var stor vilket ökade känselbortfallet. Nu börjar det att rätta till sig igen. Den första rundan var på cirka 500 meter och tog mig ungefär en 20 minuter att gå. Maken säger att jag ser ut som en krum gumma där jag sniglade mig fram och maxavståndet mellan stegen var 35 centimeter. Mer än så kunde jag inte ta i början för då stramade det outhärdligt i hälsenan. Det känns som om man stretchar hälsenan i trappan max fast hela tiden! Även om jag ville ta längre kliv så gick det inte. Här kan man säga att det är tur att jag inte har brått längre och att jag är synnerligen envis. Det gynnar träningen! Så sakta har jag traskat runt kvarteret och hem till mor längre och längre sträckor. Det som begränsar mig nu är knät som protesterar högljutt av den sneda belastningen. Något annat jag har fasat för är att gå ner i trappan, upp går bra. Först nu vågar jag mig ner med hjälp av en krycka och räcket. I början gick jag med foten på tvären då det är lite trångt att sätta ner en hel gympadoja i storlek 40 i en svängd trapp, nu klarar jag även att sätta den rakt. Finns det tillräckligt med plats kliver jag med en fot på varje trappsteg annars fegar jag och sätter bägge fötterna på varje. Framförallt går jag långsamt och kontrollerat. Inomhus går jag med en krycka och jag hoppas att sjukgymnasten säger att jag kan släppa en krycka utomhus med. Svårast utomhus är nerför och uppförsbackar, då får jag ta myrsteg samt gräsmatta. Jag tror det har att göra med balansen, den känns lite svajig. Ännu en anledning till att ta det lugnt. Fler framsteg är att jag tycker jag får upp foten mer när jag töjer den uppåt mot mig än innan. Jag kan även ta lite längre steg nu än innan så den bör ha töjt sig.

Som Bambi på hal is

I onsdags var jag inne på Borås lasarett för att ta av gipset och träffa både läkare och sjukgymnast. Det hela avlöpte väl. Benet och foten var vit, svullen och hade inte mycket styrka i sig, men hälsenan hade läkt ihop bra! Sedan frågar läkaren om jag har hämtat mina skor hos ortopedtekniska. Jag ser ut som ett frågetecken för skorna har jag ju med mig. Då visar det sig att jag skulle ha lämnat in ett par skor för klackförhöjning där när jag gipsades om. Problemet var bara att ingen sagt till mig och detta missades helt. En klackförhöjning tar tre veckor att göra får jag höra och vad ska jag göra under tiden? Hoppa på kryckor i tre veckor till? Läkaren vet inte och jag får höra efter med ortopedtekniska hur jag ska göra. Sedan träffar jag sjukgymnasten som ger mig några lätta töjövningar att börja med i två veckor innan jag ska börja med lite styrka. De övningar jag gör just nu är: Knipa med tårna 40 ggr, böja foten innåt 30ggr, böja foten fram och bakåt 30 ggr, Sitta och dra foten mot mig 30ggr, rulla boll under foten 2min, veckla ut en handduk med hjälp av endast foten 5 ggr. Programmet upprepas 3 ggr och ska göras helst under 5 träningsintervaller under dagen. Det tar ungefär en halvtimme att gå igenom hela programmet. Sjukgymnasten visade också hur jag ska gå med kryckorna, sätta i det skadade benet först sedan avlasta med kryckorna och gå förbi med det friska benet. Vad jag ska tänka på nu är att ta de lugnt framförallt i trappor och inte göra några häftiga rörelser, då kan hälsenan gå av igen! Rörelse däremot är bra så musklerna får arbeta vilket också kommer att leda till mindre svullnad i benet. Musklerna hjälper till att transportera upp blodet till hjärtat igen. Då jag är rejält svullen så ska jag även ha en stödstrumpa på i början och ha högläge när jag vilar eller sitter för att avlasta. Efter besöket hos sjukgymnasten går vi till ortopedtekniska och de lovar att titta på skorna, men de har mycket att göra så vi får vänta. Vi, svärmor och jag förbereder oss på några timmar (vilket ju är det normala inom sjukvården) och laddar upp med fika. Otroligt nog tar det inte mer än en timme att slänga på en svart sula under sulan på gympaskon och jag kan prova. Det är knappt att jag kan få ner foten i skon så svullen är den och då har jag ändå resårband upptill som snabbknäppning. Jag vågar bara snudda golvet med foten första dagen. Det drar längs hälsenan och smärtar rejält under hälen. När jag gör töjövningarna på kvällen gör det ont ovanpå fotryggen vilket sjukgymnasten sa beror på att jag är svullen och att gipset kan ha skavt där. Överhuvudtaget har jag ont överallt på kvällen,tyngden av täcket känns jobbigt och att foten inte orkar hålla sig rak utan den vill vika sig innåt är smärtsamt det med. Till slut tar jag en alvedon och sover bara korta stunder under natten. Nästa dags projekt är att tvätta benet. Det känns fantastiskt skönt att sitta normalt i duschen. Något annat jag upptäckte här är att jag har en hel del hud som sitter löst. Jag lyckas få upp foten i handfatet och filade med fotfilen ett bra tag. Annars är huden på foten lika slät som en babyfot, det syns att jag inte använt den på ett bra tag! Nästa grej var att få på stödstrumpan vilket kändes läskigt då foten är så vek. Har svårt att böja på knäet och får sträcka mig ner till tårna istället för att få på den. Än värre var det att stoppa ner foten i skon de första gångerna. Under dag nummer två jämför jag rörelserna mellan höger fot(den skadade) och vänster fot, skillnaderna är tydliga med flera centimeter. Värst är det med töjningen fram och tillbaka där vänsterfoten klarar att vinkla uppåt 90 grader + 4 cm, medan högerfoten knappt når upp till 90 grader. Under dag tre kan jag röra tårna lika mycket på höger fot som på vänster. Jag provar även på att köra bil vilket fungerar bra då jag har både automat och farthållare. Ett litet steg tillbaka blir det även denna dag då jag provar på att gå nerför en trappa vilket gör att jag tappar balansen och det flänger till i hälsenan. Den håller dock även om den gör ont. Dag fyra går och jag kan vinkla foten innåt lika mycket med båda fötterna fast det gör fortfarande ont när jag gör det. Svullnaden har också gått ner betydligt vilket känns inne i skon. Jag har fått ett nästan blåmärkesliknande skavsår på hälen. Jag belastar nu foten lite mer och stödjer mindre på kryckorna. Sedan den första natten har jag även sovit bättre och bättre. Igår kunde jag puffa bort täcket med foten och den känns lite starkare förvarje dag som går.

Gipstiden går mot sitt slut

Idag är det sista dagen kvar med gipset. Imorgon ska jag ta av det och besöka sjukgymnasten. Det känns riktigt bra. Under de här tre veckorna har jag satt ner den gipsade foten så ofta jag kunnat och emot slutet har jag belastat den ytterst lite. Här har jag låtit smärtan sätta gränsen. Gör det ont har jag omedelbart slutat. Så här i slutet märker jag att foten inte svullnar lika lätt och det går att "sitta som folk" vid bordet och äta i en timme eller två utan problem. Jag har även försökt att använda knäet mot en stol för att avlasta det andra benet när jag står upp och legat på knä vid trädgårdsarbete. Samt vickat och vridit på tårna och foten i gipset så gott det gått. Det gipsade benet känns nu ganska färdigläkt och jag väntar spänt på hur det ska gå imorgon.

Nytt gips på

I tisdags var jag iväg och tog av gipset samt fick på det nya. Den här gången hade jag bokat tid på ortopeden och behövde därför bara vänta i en halvtimme innan det var min tur.Båda sköterskorna tyckte att gipset var väldigt spetsigt. De undrade hur det hade gått att ha det på. Jag svarade att det är trixigt att sitta på en vanlig stol samt att hålla balansen. Sedan greppade de tag i stora tänger och började leta efter den där kanalen som ligger mellan gipset och vadderingen. I kanalen ska det träs en metallvajer som ska såga upp gipset lätt som en plätt. Det svåra var att hitta kanalen, de fick bända och knipsa ett bra tag innan den uppenbarade sig. Sen gick det som på räls och vips var min fot och underben bara igen. För alla er som undrar om håret på benen slutar växa under gipset så är svaret nej!Jag tyckte däremot att benet såg ut som det brukar göra förutom två blåmärken på var sida utav hälen och en viss svullnad runt ankeln. Sköterskan säger käckt att nu ska vi böja upp foten till 90 grader, Kan du försöka röra upp foten. Jag försöker då få upp foten från ballerina ställningen till någorlunda rakt. Rätt snart tar det stopp. Det stramar och drar i vaden! Sköterskan tar då foten och pressar den bakåt och stramet blir än värre. Jag får dra knät mot mig för då slappnar muskeln av i benet och töjningen fortsätter. Till slut efter en ungefär 5 minuter anses foten vara så rak den bara går och det nya gipset åker på. Min fot blir gipsad i 80 grader istället för 90, det går helt enkelt inte att ha den i det läget utan att det gör för ont. Jag undrar om hälsenan verkligen sitter fast och hon säger att det gör den iallfall till viss del för annars hade jag inte känt töjningen. Om 3 veckor till ska den ha satt sig helt och då får jag en tid till båda läkare och sjukgymnast amtidigt som gipset ska av för gott. Då hon inte lyckats vinkla foten helt i 90 grader kommer jag att få ha två korksulor i skon för att gradvis vänja foten. Sammanlagt två centimeter första veckan och en centimeter andra veckan. Sköterskan säger även att foten fortfarande är svullen för jag har en muskelbristning i smalbenet där hälsenen fäster, det är också därför jag inte har opererats då man inte kan sy i muskler utan att skada dem. Med andra ord har jag inte någon ordinär hälseneruptur utan en något ovanlig skada. Det gör att jag har en något kortare tid i gips och så slapp jag ju en operation vilket känns bra. Något som inte känns bra är att hon säger att nästa gång ska jag ta med en rullstol för då kommer jag inte att ha så många muskler kvar i benet! Positivt är att jag nu har ett knä som går att sätta ner på en stol tex. och att jag kan få sätta ner foten som stöd då jag står för att hålla balansen. Det låter kanske inte så mycket för världen, men det är riktigt gott att kunna stå utan att hålla sig i något feberilt vinglande på en fot. Skönt att också kunna sitta på en vanlig stol utan att ha foten uppe på något. Andra saker som jag har kommit på efter ett tag eller kanske lärt mig hitta andra sätt att göra något på är: *ta mig upp ur sängen med hjälp av en krycka (vilket jag inte kunde innan, magmuskler yes!) *hämta något på golvet utan att tappa balansen *hoppa uppför och nerför trappor utan att vara livrädd *förflytta småsaker i handen tillsammans med en krycka *använda kryckorna som förlängda armar när jag stänger dörrar, plockar tvätt från golvet och skjuter in stolar efter mig. Den största utmaningen är att jag inte får gjort så mycket under dagarna och jag är en sådan människa som sällan sitter still i vanliga fall. Alla andras bloggar jag läst som relaterar till hälsenerupturer innehåller mest frustration över att inte kunna träna, många fortsätter att träna även efter skadan. Jag är förbluffad över hur de överhuvudtaget kommer iväg till gymmet. I min värld har jag fullt upp med att sköta det lilla som går i hemmet därmed inte sagt att jag inte tränar. Kanske tränar jag också fast jag inte ser det på det viset. Damsugning på ett ben med hjälp av en krycka har jag provat på några gånger och sällan har jag svettats så mycket som nu. Allt jag har på mig om dagarna är ett linne! Jag försöker städa varje vecka, laga frukost till barnen och mat om helgerna, baka eget bröd, tömma diskmaskinen och tvätta kläder. Trädgården behöver också skötas och igår provade jag att sitta på sonens longboard för att kunna rensa på marknivå. Min karl tyckte jag var helt rubbad som ens försökte. Jag försöker att få honom och inse att det gäller och hålla igång musklerna och det är kul att få något uträttat!

Ny vecka nya tag

Inleder den här veckan med några bilder som jag tagit. Tänkte börja blogga lite från mobilen, men appen vill inte ladda upp några bilder så det sket sig kan man säga. Tur att det går och göra det härifrån. I måndags så kom då äntligen rullstolen och den invigdes samma kväll. Vi rullade över till mamma på spontanfika. Mannen tyckte jag var svårrullad så några längre turer blir det kanske inte tal om. Man känner sig ganska utsatt där man sitter måste jag säga och jag var lite rädd för att ramla ur! Lyckligtvis hände inte det utan allt gick bra.

Det lönar sig att vara envis!

I torsdags så ringde jag återigen till ortopeden i Borås för att fråga hur det går med rullstolen. Jag hade inga större förhoppningar om den, men svaret fick mig att haja till. Jo, det låg en remiss till rehab om en rullstol till mig och väntade! Snabbt faxades den över till rehab i Skene och rara Virginia lovade komma med den samtidigt som stolen till köket på måndag. Resten av dagen gick i ett svep. Ingen sjukgymnasik enligt pappret, men jag rensade land med hjälp av sonen som snällt flyttade stol, hacka och skottkärra efter mig. Många vändor blev det upp och ner hoppande i trappor släntar innan vi var färdiga. På eftermiddagen gjorde jag även rent i badrummet, en av de få sakar jag klarar av utan problem. Sedan torkade av köksluckorna sittande på pallen och dammade av på övervåningen. Damsugning och våttorkning av golv lämnade jag åt mannen att göra. Ett annat problem har dykt upp på himlen och det är den andra foten. Den foten som jag stukade svårt för ett år sedan började ömma igen precis under knölen. Jag kan ju tänka mig vad det är. En liten överansträngning då jag belastar den ganska hårt just nu, framför att när jag vrider foten åt alla håll utan att lyfta den så mycket. Måste nog tänka på det lite mer i fortsättningen så det inte blir värre.

Uppdatering om handling och storbak

Igår följde jag med mamma för att handla. Det kändes härligt bara att få komma utanför dörren! Väl i affären var det lite nervöst, skulle jag orka genom hela affären eller skulle jag bli tvugnen att sätta mig och vila efter halva turen. Så här i efterhand kan jag säga att det gick jättebra. Jag både orkade och tyckte inte alls att det var så jobbigt som jag trott. Tråkigt var förstås att jag inte kunde plocka ner varorna själv. Det fick min man göra. Förrutom att handla stötte jag också på två vänner och kunde prata en stund. Jag saknar det sociala livet jättemycket, men man kanske vänjer sig. Igår satt jag även ute på altanen och lapade frisk luft, men innan dess invigde jag pallen som svärmor kom med till köket innan min riktiga stol anländer. Den är ganska hög så jag kan sitta på den med gipset i golvet på en kudde,annars är det svårt att sitta på en vanlig stol då tårna pekar nedåt. Då vi hade en del mjölk över gjorde jag både en ugnspannkaka och vanliga pannkakor till kvällsmat. Riktigt roligt att laga mat! Idag har jag provat duschpallen. Det var så skönt att duscha utan och behöva spänna sig hela tiden. Lindade en handduk om det gipsade benet och hade det utanför duschenväggen och det fungerade bra. Tror även jag kommer att använda pallen till att tvätta håret på, tills nu har jag tvättat det i handfatet och det känns lite meckligt minst sagt! På morgonkvisten satte jag även igång att baka lite stärkt av att jag klarade pannkaksstekandet igår. Fixar nu att sitta och blanda i ingredienserna samt hoppa utan kryckor för att hämta saker i skåpen. Precis innan jag skulle baka ut frallorna dök älsdsta sonen upp på en håltimme och hjälpte till att ta upp plåtarna. Nu står de och jäser och ska snart in i ugnen.

Rehab på hembesök

Idag har rehab varit här för att kika vad jag behöver. Jag fick den utlovade duschpallen. Nu behöver jag inte sitta på golvet och duscha längre! Den kan jag använda även i badrummet då jag sätter upp håret eller sminkar mig. En stol med hjul på kommer nästa vecka. Det är den jag ska ha i köket. Då kan jag båda baka och laga mat utan bekymmer. Annars har jag mest vilat idag, då jag antagligen har sträckt någon muskel i magen. Till kvällen ska jag följa med till affären och handla och en uppföljning om det kommer imorgon.

När hälsenan brast den 13 maj

En ny vecka. Jag inleder den genom att se på en film, vad annars ska man göra på morgonen mellan 6.30-8? Sedan ringer jag till ortopeden för att få en tid till omgipsning. Det är så många som ringer att jag inte ens hamnar i telefonkö. Jag ringer vårdcentralen också för att få ett läkarintyg till rullstolen, de ska ringa upp vid 10. Försöker med ortopeden igen fortfarande upptaget. Ringer till rehab som inte svarar och lämnar ett meddelande. Ortopeden igen för säkert 6:e gången nu ställs jag i kö och tiden går. När den är 9.30 kommer jag fram och får äntligen en tid, själva tidsbokningen tar 5 minuter! Sedan ringer sköterskan från vårdcentralen och jag får säga varför jag ringer, men det var visst ortopeden i Borås som skulle skriva läkarintyg. Nu kan man säga att jag har lite flyt för telefontiden till rådgivning börjar klockan 10 hos ortopeden så jag ringer omedelbart och kommer fram!! Sen blir det förstås lite värre med rullstolen, för det skrivs inte ut så ofta ett läkarintyg på just detta. Jag undrar då hur det är tänkt att man ska ta sig fram? Med hjälp av vänner och bekanta, får jag till svar. Om det inte finns då? Färdtjänst?Nej, färdtjänst får man bara om man är permanent skadad. Jag förstår varför man måste ha läkarintyg, men inte varför det ska vara så svårt att ge om det skulle underlätta vardagen för någon. Det lättaste hade kanske varit att helt sonika sno med sig en rullstol från sjukhuset! Skämt åsido. I vilket fall som helst så gör jag ett försök till och läkaren får ta ställning till detta. Nästa samtal rullar in strax efter och det är faktiskt från rehab som den här gången inte är så tveksamma till att hjälpa. En rar tjej föreslår raskt ett hembesök duschpall har hon hemma och det tas med, men en pall i köket kommer först på måndag. Jag utbrister kom när du vill, jag kommer inte så långt och på onsdag blir det hembesök.

När hälsenan brast den 12 maj

Det mulnar på och småregnar från att ha varit så fint. Vi känner att det är dags att åka hem. Den här gången sitter jag mitt bak med foten på armstödet till förarsätet. Det är pecis lagom att ha foten där. När vi kommer hem passar jag på att sätta på en maskin tvätt via garaget för jag vill inte hoppa nerför trappan till källaren. Upptäcker att när jag ska ta mig upp för trappan i hallen så är det lättare om man böjer lite på knäna innan man ska till att hoppa. Kryckorna ska vara i golvhöjd och inte på det trappsteget man ska upp på då får man ingen kraft. Söndagen blir annars en lugn dag och jag ligger och läser mycket på näte om hälsenerupturer.

När hälsenan brast den 11 maj

Bestämmer mig för att följa med svärmor upp till konsum för och handla 11-fika och lördagsgodis till barnen. Klarar att hoppa runt i hela affären utan några missöden och det är roligt. Följer även med barnen in i godisaffären trots den höga stentrappan. Vädret är underbart och jag ligger och löser korsord medan de andra sätter upp vindskydd. På eftermiddagen spelar svärfar och barnen golf och jag ska ner till havet. Än så länge har jag bara klarat att gå till servicehuset och tillbaka och dit är det ca 100 meter sammanlagt, ner till havet är det kanske 500. Jag tar det i etapper, men jag klarar det faktiskt. På tillbaka vägen tar vi en glass. Resten av kvällen blir lugn med tv-tittande och nygjord kladdkaka med glass. Jag är helt slut och är glad att jag har toan i vagnen.

När hälsenan brast den 10 maj

Mannen packar, jag har slängt ut en hög kläder på golvet som ska med samt hjälper lillan med hennes kläder. Skriver upp vad som ska med i kylskåpet och packar ner det som ska med i necesären. När svärfar och svärmor kommer är vi klara för att åka, vi åker alla i samma bil och det går bra. Man skulle kunna tro att campinglivet skulle vara jobbigt, men jag njuter. Det är skönt att vara ute vi fikar ute. Jag ligger i en solstol som går att fälla till liggande vilket är perfekt. Vi lagar enkel mat grillar korv med bröd och sallad. Jag hoppar bort till servicehusets toa och upptäcker att toastolen är högre på handikappstoan och att det finns armstöd, det känns lyxigt. Egentligen mår jag rätt bra och har inte ont alls. Gillar tanken på att kunna sitta med benet uppe åt alla håll som det blir i en husvagn då sittgruppen är u-formad.

När hälsenan brast den 9 maj

Helgdag idag kristihimmelfärdsdagen. Har helvetisk träningsvärk i armar och bröst hoppar endast korta hopp helst inte alls. Ser ut Lilla Ludde då jag bär med mig en kudde hela tiden att lägga under foten. Den har en omöjlig vinkel att få till i sittade ställning, enda viset är att palla upp benet med en kudde under alternativt lägga gipsat ben över friskt ben i kors. Problemet med att sitta är inte bara konstig sittställning med ena benet rätt ut eller åt sidan, det ömmar i höften och ryggen och skinkan blir stum. Nu låter jag som en riktigt gnällkärring, men jag sitter ju inte så mycket i vanliga fall så det är tufft. Jag sitter i en timme en måste jag upp och hoppa lite sen ändra ställning. Idag duschade jag med får passa på när maken är hemma. Jag satte mig utanför duschväggen svängde in rumpan och det friska benet medan det gipsade vilade utanför med en handduk över sig. Det gick bra, ännu bättre om jag haft en pall att sitta på! Då vädret var okej satt jag ute på altanen där stolarna är lite högre än innestolarna och lite lättare att ta sig upp ur. Jag har inte gjort så mycket sjukgymnastik enligt pappret, men med alla moment man gör så tror jag ändå att jag minimerar risken för blodproppar. Har tappat kryckan i golvet hur många gånger som helst och fått böja mig ner och plocka den vilket precis motsvarar en av rörelserna. På kvällen är det vackert väder och jag vill leva husvagnsliv. Mannen och jag provar om jag kan sitta på portapottin, den som vi än så länge inte har användt. Med hjälp klarar jag det och vi bestämmer att svärfar får köra ner husvagnen till Vallersvik.

När hälsenan brast den 8 maj

Första dagen med gipsad fot på egen hand. Mannen går till jobbet klockan kvart i 6. Jag hoppar upp till toa och dråsar ner på toastolen. Som tur är har vi ett avlångt badrum och jämte toaletten står handfatet vilket gör att jag kan hiva mig upp med hjälp av det. Väggen är också bra att stötta sig mot. Tvätt av håret sker i handfatet med hjälp av ett plastglas. Den gipsade foten har jag slängt upp på toastolen efter att ha lagt dit en handduk först. Hela proceduren tar mig ca 45 minuter innan jag utmattad sätter mig på sängen igen. Barnen har mamma kört iväg till skolan och innan dess fick sonen fylla på en termos med kaffe så jag klarar mig över dagen. Kommer på hur besvärligt det är att inte kunna bära med mig något i händerna. Hittar sonens ryggsäck i garderoben proppar den full med anteckningsblock penna telefoner och annat jag behöver. Sätter mig i fåtöljen med fotpallen hissar upp foten i högläge och börjar ringa så fort telefontiden börjar. Först ut är ortopeden på Skene lasarett där de i bästa fall kan gipsa om mig så att jag inte behöver åka in till Borås igen. Det är många som ringer och du sätts i kö, jag väntar i nära nog en halvtimme innan jag kommer fram. Väl framme kopplas jag vidare till en sköterkska för den som bokar tiden kunde inte svara på min fråga. Jag väntar ytterligare en kvart innan sköterskan säger att jag får åka in till borås iallafall. I Borås har de ingen morgontid på onsdagar så jag skjuter det samtalet till nästa vecka. Näst på tur är facket där jag har min hemförsäkring.Där kommer jag fram direkt och får ett nummer till Folksam på personskada. Där är det kö,väntar i dryga 10 minuter innan jag kommer fram fast samtalet bryts. Börjar om igen väntar nu i en 15 minuter innan jag kommer fram, men blir mycket vänligt bemött och damen räknar ut hur mycket ersättning jag får. Alltid något tänker jag och fortsätter med att ringa till rehab. Inte heller här är det kö, men någon rullstol kan jag inte få för till det krävs ett läkarintyg på. Nu undrar kanske du som läser vad jag ska med en rullstol till? Jo, inomhus och korta sträckor går bra att hoppa på ett ben, men att ta en promenad på mer än 500 meter känns rätt avlägset. Jag vill fortsätta leva precis som vanligt och med hjälp av en rullstol kan jag se något annat än trädgården. I min familj har endast jag körkort och eftersom jag inte kan köra bil kommer vi inte någonstans. I min närhet finns både buss och tåg, men jag kan inte ta mig till stationen. Bara en sådan sak som att handla själv vore kul eftersom jag kommer att ha gips i minst 6 veckor. Jag kan ju inte gärna ha med en stol överallt, dessutom kan jag inte bära något alls! Förutom en rullstol undrade jag över vad man skulle ha på handtagen på kryckorna då jag blir helt svettig av att hoppa omkring och glider på dem. Hon säger att sådant har de där och då säger jag att det var ju bra, men nu kommer jag inte utanför dörren så skulle någon kunna hämta liknande grejer någonstans typ på apoteket? Det vet hon inte om dem har, men jag kanske kan linda lite tyg runt? Nu börjar jag ilskna till, vaddå tyg? Vet hon vad de använder eller inte?Jag frågar även om man kan få ett rullbord eller någon pall till köket. Jo, det går att få efter ett hembesök. Då har jag god lust att skrika i luren, MEN GÖR DET DÅ GÖR VAD SOM HELST JAG BEHÖVER HJÄLP INTE EN MASSA MAMBOJAMBO! Jag skriker inte i luren utan ger henne snällt mitt personnummer istället och lovar att återkommar med eller utan läkarintyg. Vid lunchtid dyker mannen upp och strax efter svärmor och svärfar med sig har dem ett bord med hjul på som jag kan låna. Fungerar ypperligt att lassa grejer på och skjuta framför mig vid förflyttning. Det var idag som vi skulle ha åkt iväg med husvagnen på minisemester i 4 dagar. Provar att hoppa ner till husvagnen och upp i den det går med nöd och näppe. Viljan finns, men finns orken?

När hälsenan brast den 7 maj

Lämnar barnen som vanligt. Väntar på att de ska ringa från ortopeden. Konstigt nog så ringer de ganska tidigt och jag får en tid 9.30. Svärmor kör mig till sjukhuset och med mig har jag en övernattningsväska också ifall jag ska stanna. I handväskan har har med mig ett handarbete och tidning med korsord ifall väntan skulle bli lång. Ultraljudet sker på röntgen, dit jag givetvis inte hittar utan går fel och blir stressad över att gå så sakta. Väl där väntar vi inte mer än 15 minuter innan jag får komma upp på britsen,lägga mig på mage och hälsenorna scannas igenom. Läkaren säger ingenting undrar bara om jag har ont vilket jag fortfarande inte har och jobbar upp och ner på bägge benen. Jag antar att det är för att kunna jämföra dem med varandra. När han är klar undrar han om vi hitter till ortopedakuten. Det gör vi inte så han förklarar vägen, men vi hittar fortfarande inte och får gå tillbaka till huvudentren. En snäll dam där följer med oss längs en genväg. Jag tror hon jobbade i informationen. All eloge till henne, guld värd! På akuten väntar vi igen, den här gången tar vi fika direkt. Även svärmor har med sig handarbete. Jag förvarnade henne om att det kan ta tid. Vi väntar till efter lunch någon gång innan jag får komma in. Nästan magiskt uppenbarar sig en läkare och med sig har han en läkarstudent av något slag. Efter att ha sagt sitt namn så undrar han vad som hänt och jag berättar. Han tittar på benen bakifrån när jag tar ett kliv framåt och frågar om jag kan stå på tå. Det går utmärkt med vänster, men höger vill inte. Läkaren tar fram ett stöd att hålla i och säger försök igen då klarar jag av att ställa mig på tå på bägge fötter. Endast höger går inte alls. Därefter får jag lägga mig på britsen och han känner på vaderna och frågar vart det gör mest ont någonstans när han trycker upp och ner. Jag svarar att det gör mest ont ca 15 cm upp på vaden på utsidan. Sedan håller han mina fötter och säger åt mig att trycka så hårt jag kan mot honom på det viset ser han om senan är av eller inte. Nu gör det ont, men jag är seg och läkaren pushar på "så hårt du kan". Då säger han till sin student att hon ska känna på vaden vart senan är av och att hon kan se att det rör sig på ena sidan. Han förklarar att hälsenan delvis är av, men att den hänger fast på ena sidan. Jag har halva styrkan kvar i högerfoten vilket tyder på att den är av till hälften eller mer och det blir gips. Min hälsena är allstå av vid övergången från muskel till sena berättar han. Jag är fortfarande lite chockad över att den inte är helt av och att jag faktiskt slipper en operation. Jag har aldrig blivit opererad innan och tycker inte alls om riskerna med det. Nöjd skickar jag en hälsning till svärmor ute i väntrummet. En stund senare kommer en sjuksköterska in och undrar vad läkaren sa och jag svararar att det blir gips i spetsfot. Sköterskan säger att hon bara väntar på en ordination på det från läkaren sedan så ska jag få mitt gips. Tyvärr fick läkaren ett larm på en avdelning och vi väntar igen.När det har gått någon timme i det inre väntrummet har sköterskan äntligen fått order om gipset och jag får mitt paket. Den ser ut som en klumpig ballerina fot och går upp till knäet. Till gipset får jag också några övningar en lapp med återbesökstid som jag ska boka och en rullstol att åka ut i. Svärmor rullar mig mot restaurangen på sjukhuset och vi sätter snabbt i oss en salladstallrik var plus en chokladboll till kaffet. Innan vi åker hem passar jag på att lösa ut mediciner på recept på apoteket för det kan ju dröja innan jag kommer dit igen. Svärmor hämtar bilen och jag väntar i entren, men vågar inte hoppa igenom svängdörrarna utan går ut genom dörren. Jag har lite tur och får hjälp med dörren och hoppandet gör att jag är alldeles genomsvettig. På hemvägen stannar vi till på Kinnagarn så jag får laddat upp med lite mer garn. Väl hemma inser jag att vi faktiskt har 3 trappsteg upp från hallen och likaså 3 trappsteg ner till altanen! Jag blir nervös av att hoppa i trappor är rädd för att missa och ramla i golvet. Förra året stukade jag foten svårt, den vänstra och den är fortfarande lite skör. Skulle jag skada den kan jag inte gå alls!

När hälsenan brast den 6 maj

På jobbet igen, pratar om helgen och sedan ger vi oss ut åt olika håll. Jag har som vanligt mitt bussbolag och elföretaget. Alla undrar vad som hänt och jag svarar.Passar på att ringa naprapaten och då jag har gått där innan lovar han att bara titta på foten vid lunchtid. Slänger i mig lunchen och innan naprapaten väntar. Han ber mig berätta vad som hänt innan jag får lägga mig på mage. Därefter trycker han och klämmer på vaden innan jag efter 2 minuter får resa mig upp igen. Han säger att hälsenan är av och att jag ska till vårdcentralen till en läkare som ska undersöka foten. Jag blir helt chockad. Frågar vad man ska göra åt det? Han svarar operation och gips. Tankarna virvlar runt i huvudet när jag kör tillbaka till jobbet för att lämna bilen och åka vidare till vårdcentralen. Slänger ur mig att hälsenan nog är av och att jag inte kan jobba mer idag. Det är min första sjukdag sedan 15 år tillbaka. Väl på vårdcentralen får jag givetvis inte tala med en läkare direkt fastän jag säger vad naprapaten sagt. Sjuksköterskan i luckan undrar "om jag inte har ont"? "Nej,"svarar jag och får vänta i en halvtimme eftersom det är lunch. Sedan kommer jag snabbt in till en gullig manlig sjuksköterska som gör samma undersökning som naprapaten. Han säger att han inte kan göra mer utan att en läkare får kika på det. Jag får då gå ut igen vänta ytterligare en halvtimme innan läkaren är ledig. Läkaren frågar vad som hänt och gissa? Gör samma undersökning som både naprapat och sjuksköterska har gjort varefter hon säger att hon inte kan göra mer än att skicka mig till akuten för ett ultraljud. Behöver jag sjukresa? Jag svarar att jag ska lösa det med bil själv. Ringer först svärfar men han är i Helsjön utanför Horred och läkaren har sagt att jag ska in omedelbart! Ringer till mammas jobb och hon kommer inom 10 minuter. Jag kör in själv, det har jag ju gjort innan under dagen utan problem. Svärmor och svärfar får hämta barnen istället. Anländer till akutmottagningen i Borås klockan 14.30 där vi får anmäla oss i kassan innan vi återigen får vänta. Det sitter ganska många och väntar, men efter två timmar ungefär ropas jag upp tillsammans med ett helt gäng andra och vi får byta väntrum. Detta väntrum ligger innanför och där sitter redan några och ingen av oss ropas upp på ett bra tag. Däremot kommer det in några nya med jämna mellanrum. Några har varit och röntgat och väntar på läkare. Mamma får springa ut och lägga i mer pengar i p-automaten två gånger. Vi hinner även lösa 4 korsord och läsa igenom samtliga tidningar. Till slut vågar vi oss även på att ta en smörgås. Alla har väntat länge, några sedan klockan 9 i morse!Jag ser också att några som ligger på bår får gå före och jag är väldigt glad för att jag inte har ont iallafall. Till slut får jag träffa en mycket trevlig läkare, då är klockan 21.15. Han gör samma undersökning som jag har genomgått 3 gånger tidigare idag och han säger att hälsenan är av. Det blir operation, men först ska de göra ett ultraljud. Tyvärr har de så mycket att göra att jag antingen får stanna kvar över natten och vänta eller åka hem och få en tid imorgon. Jag väljer att åka hem igen. Då är klockan 21.45.

När hälsenan brast den 5 maj

Vi fick åka med ett par kompisar till tv-huset i Göteborg då de idag hade öppet hus. Jag kände efter i foten hur det kändes. Jo, det var sådär inte särskilt svullet eller ont heller. Vi var borta hela dagen och det gick bra, jag haltade och kunde inte sträcka bak benet utan gick passgång (tror jag det heter).Väl hemma packade vi arbetsväskorna för morgondagen.

När hälsenan brast

Den 4 maj är en dag jag sent lär glömma. Det var dagen då min hälsena brast. Inte ont anande klev jag upp denna morgon på Vallersviks camping och njöt av helgen. Dagen innan hade vi hjälpt min svärmor och svärfar att sätta upp deras pentaförtält med golv och allt. Idag skulle vi fortsätta hem för att sedan gå på invigningsfest på mitt jobb. Vi har fått nya lokaler och firade detta med en fest för både anställda och deras respektive. Resan hem gick bra och husvagnen baxades på plats innan vi snabbt packade upp och jag klev in i duschen. Det tog en timme innan vi hoppade upp på cyklarna och gav oss iväg. Först var det mingel sedan några lekar, lite dricka till och med vädret var helt okej. Middagen avlöpte utan problem även kaffet och kladdkakan. Sen blev det lite livemusik och dans. Det är här det hände. Jag klev upp tillsammans med min man och buggade en låt innan det blev en liten paus. Mer musik utlovades och snart kom nästa låt. Vi hade hunnit halvvägs igenom den då jag tog ett steg framåt för att sedan snurra på högerfoten. Handlöst tappade jag fotfästet och var övertygad om att någon sparkade till mig på smalbenet, vilket inte hade varit så konstigt men ingen var där. Jag blev uppfångad och vi gick åt sidan, jag hade svårt att gå och kände inte foten. Det gjorde ont när jag gick på foten, men jag kunde stödja på den utan problem. Några av arbetskamraterna frågade hur det var och vi diskuterade vad det kunde vara. Jag trodde själv att det var en muskelbristning i vaden. Vi bestämde oss för att åka hem. Jag ledde cykeln en bit hoppade sedan upp för att ta fart, men insåg att det inte gick att trampa med högerfoten. Som tur är lutar det lite från centrum och hela vägen hem och jag trampade med vänsterbenet.