Aj aj aj vad det bultar och det bankar!

Att tänja ut en hälsena lite känns inte så mycket, men att tänja lite mer det känns. Förra veckan hade jag ont i hälen så ont att jag googlade frenetiskt på orsaken. De flesta svar jag hittade relaterade till löpning med fel skor eller hälsporre problem. Inget av detta har jag haft problem med innan och man kan knappast kalla mina promenader i lugnt tempo för löpning. Jag kan ju inte gärna sluta röra på mig för då läker inte hälsenan! Därför bet jag ihop och körde på som vanligt och se smärtan gav med sig efter ett par dagar.Kanske var det de nya övningarna som triggade igång problemet även om det verkar lite underligt. Ont i varierande grad hade jag iallafall i nästan en vecka innan de la sig något. Smärtan flyttar runt under hälen, på sidorna, på hälsenan längst ner och på hälsenan längst upp lite beroende på vad jag gjort under dagen. Jag har även cyklat på motionscykeln några gånger och förra fredagen kändes det så bra efteråt att jag gick en rask promenad efteråt. Så rask att jag kom upp i den farten jag hade innan allt hände, alltså så fort att den ena foten är i luften hela tiden på gränsen till lätt jogging. Det var så skönt just då, lite senare på kvällen började det dunka där hälsenan gått av. Lite surt, det är så roligt att få upp flåset lite för konditionen den ligger i botten!I tisdags var jag hos sjukgymnasten igen och fick nya övningar. Tåhävningarna ökades på till 30x3 och sedan ska jag göra tåhävningar med bägge fötterna som innan, men sedan lyfta på vänster fot och gå ner på höger sakta 10x3. Gå upp på trappsteg och ner gärna lite fort i 1-5 minuter, gå på tå åt alla håll i 1-5 minuter, gå på mjukt underlag med höga knän eller lätt jogg i 1-5 minuter, balansera med ett ben på balansplattan. Plus mina gamla gummibandsövningar och vifta på tårna,pumpa med foten utan motstånd för att få igång cirkulationen samt göra stretchningarna efter tåhävningarna. Jag visade även hur det ser ut när jag försöker gå nerför en trappa och det visar sig vara hälsenan som ännu är för kort för att jag ska kunna ta ut steget. Gå på tvären funkar och det får jag fortsätta med ett tag till. På kvällen har jag så ont i senan efter att jag gjort de nya övningarna att jag återigen haltar. Det gör så ont att jag inte kan ligga bekvämt när jag ska sova. Den här smärtan är sådan som jag trodde att det skulle bli i början inte nu. Oroar mig för att det har gått av något, men jag känner att hälsenan sitter fast. Vaknar på morgonen och gör gummibandsövningarna som jag alltid gör innan jag går upp annars haltar jag så dant. Det är den första gången som jag inte går som kapten Krok på väg till toaletten fast det fortfarande känns ont i benet! På förmiddagen passar jag på att ta en runda ut i skogen, men först köper jag ett par nya stövlar. De gamla får jag inte ner högerfoten i de är alldeles för smala och sen ser jag att de har spruckit också. Jag går en en runda som jag har gått många gånger innan, men upptäcker nu hur svårt det är att avgöra hur långt ner det är till marken i högt gräs och i mossar. Det är lätt att halka i den blöta marken och jag har fullt sjå med att se vart jag sätter fötterna. Jag känner mig stel och otränad och långsamt går det, fast man ska ju ta det lugnt när man är ute på svamptur. Så länge jag håller mig på stigen går det bra, men svampar växer tyvärr inte bara längs stigen så jag viker av in i skogen dock inte på måfå. Så här tidigt växer det bara kantareller här och jag vet vart de finns. Vad jag inte riktigt tänkte på var hur kuperat här är jag får gå på tvären både upp och ner i backarna då hälsenan inte alls har lust att samarbeta. Några tåhävningar, gå på mjukt underlag eller balansera kan jag med gott samvete hoppa över idag. Jag är synnerligen trött när jag kommer tillbaka efter två och en halv timme, resten av dagen linkar jag fram hemma. Torsdagen ägnar jag åt att städa och röja och har ett rätt gott tempo hela dagen. På eftermiddagen går vi en promenad hela vägen in till Kinna och tillbaka och för första gången blir jag inte trött utan orkar hela vägen hem utan att halta. Hemifrån är det ca 1,5 km till Kinna. Kanske är det så att hälsenan inte har töjt sig så mycket innan förrän nu därav smärtan, men bara det funkar är jag beredd att möta den!

Att återerövra gåendets konst

Det händer en hel del på bara en vecka. Idag kan jag stappla fram i köket utan kryckor och hämta fram maten ur kylskåpet. Vägen dit har gått stapplande, men ändå framåt. I förra veckan var jag hos sjukgymnasten i Skene och allt såg bra ut och jag har en ny tid imorgon. Jag har gjort övningarna varje dag och utökat med en promenad både morgon och kväll. Första gången trodde jag faktiskt inte att det skulle gå alls och höger ben värkte både bak och fram. Små och stora muskler som har legat i vila ska nu aktiveras och det känns ungefär som jag är kapten krok med träben. Många är dem som frågat hur det känns, även om det inte gör ont så känns benet stelt och klumpigt. Något som resten av kroppen inte vill kännas vid. Värst var det i börja, då också svullnaden var stor vilket ökade känselbortfallet. Nu börjar det att rätta till sig igen. Den första rundan var på cirka 500 meter och tog mig ungefär en 20 minuter att gå. Maken säger att jag ser ut som en krum gumma där jag sniglade mig fram och maxavståndet mellan stegen var 35 centimeter. Mer än så kunde jag inte ta i början för då stramade det outhärdligt i hälsenan. Det känns som om man stretchar hälsenan i trappan max fast hela tiden! Även om jag ville ta längre kliv så gick det inte. Här kan man säga att det är tur att jag inte har brått längre och att jag är synnerligen envis. Det gynnar träningen! Så sakta har jag traskat runt kvarteret och hem till mor längre och längre sträckor. Det som begränsar mig nu är knät som protesterar högljutt av den sneda belastningen. Något annat jag har fasat för är att gå ner i trappan, upp går bra. Först nu vågar jag mig ner med hjälp av en krycka och räcket. I början gick jag med foten på tvären då det är lite trångt att sätta ner en hel gympadoja i storlek 40 i en svängd trapp, nu klarar jag även att sätta den rakt. Finns det tillräckligt med plats kliver jag med en fot på varje trappsteg annars fegar jag och sätter bägge fötterna på varje. Framförallt går jag långsamt och kontrollerat. Inomhus går jag med en krycka och jag hoppas att sjukgymnasten säger att jag kan släppa en krycka utomhus med. Svårast utomhus är nerför och uppförsbackar, då får jag ta myrsteg samt gräsmatta. Jag tror det har att göra med balansen, den känns lite svajig. Ännu en anledning till att ta det lugnt. Fler framsteg är att jag tycker jag får upp foten mer när jag töjer den uppåt mot mig än innan. Jag kan även ta lite längre steg nu än innan så den bör ha töjt sig.