Kojan i min skog.

Förrförra året upptäckte jag en koja i min skog. Den ligger mitt i en backe med utsikt över dalen där jag hittar mina kantareller. Första gången jag såg den hade jag gått vilse och lyckades ta mig tillbaka genom att ta sikte på rätt väderstreck. Andra gången jag var där vågade jag mig på att ta ut svängarna lite och klev upp i backen och såg till min förvåning att stigen ligger bara 50 meter från det stället kojan ligger. Egentligen var jag bara ur kurs en 200 meter, men det räckte mer än väl för att paniken skulle komma krypande. Numera har jag alltid med mig gps:en ut eller Ingrid som jag kallar den efter den svenska rösten.
Nu i veckan plockade jag rent mina kantarellställen och Louise satt nöjd och glad i mossan och lekte, fikade och plockade med min termos medan jag slank iväg nerför backen. Kojan har satt fart på min fantasi, vem har byggt den och varför? Jag tittade in i den och upptäckte två bäddar snillrikt fästa på stockar som i ena änden vilar på en annan stock medan de andra hänger i snören upp i taket. På utsidan fann jag en liten eldstad och inne i kojan ett grillgaller och tändved.
Mamma berättade senare att det finns ett par som gillar att bygga kojor och att de är de som har byggt just denna till sin son. Idag är han vuxen, men kojan finns kvar som ett minne.

Nytt utseende igen!

Äntligen har jag lyckats att byta skinn igen och den här gången har jag gjort allt arbete själv. Visserligen fuskade jag med att använda en mall att utgå ifrån sedan har jag ändrat om det tills jag blev nöjd. Mest nöjd är jag med mönstret i bården och solrosorna. Tyckte det kunde vara roligt att ha något alldeles eget istället för att låna. Ju mer man sitter och pillar desto roligare blir det, fast när det krånglar då ser jag rött! Återkommer snart med bilder från min senaste tur i skogen.

Märkt för livet

Jag läste en artikel om en tatuerare i måndags. Han hade haft fullt upp och göra hela sommaren trots att årstiden är den minst lämpade. Man ska bl.a inte bada och sola på ett par veckor efter man har gjort en tatuering. Tatueraren trodde att det dåliga vädret bidrog till att han har haft fler kunder än normalt. "Istället för att ligga på stranden och sola så kommer de hit och gör en tatuering." Populärast verkade vara stjärnor just nu.
Det får mig att fundera hur folk är funtade. Jag har visserligen också en tatuering, men den tillkom inte på en regnig dag i brist på annat att göra. Inte heller har jag brytt mig om trenden av tatueringar. Det verkar så lätt att göra en tatuering nuförtiden, men den ska ju sitta där hela livet vilket manar till eftertanke. Trendtatueringar är coolt just nu, men vad händer om 10 år eller 30? Hur roligt är det då att ha en grej man gjorde mest på skoj på ett ställe kanske som man inte kan dölja?Jag tror att många kanske ångrar sig, inte nu men längre fram om man inte gör något som betyder något speciellt för en själv.
Till alla er därute som funderar på en tatuering tänk på att den är permanent och att ni alltid ska gilla den oavsett ålder. Jag kan se mig själv som pensionär på hemmet där jag fortfarande kan bära min utan att skämmas. Min tatuering är en liten glad groda som tar ett hopp upp i luften, den symboliserar mig själv "framåt och positiv". Jag har gömt den lite längre upp på armen vilket gör att jag kan dölja den med en t-shirt eller visa den om jag känner för det. Vid vissa tillfällen känns det inte rätt att ha den framme, tex. då jag var brudtärna.

Idag tänker jag även lite extra på Elvis Presley eftersom det är hans dödsdag.

Let there be light, and there was light

Sambon har oförhappandes fått ett par extra dagars ledighet då maskinen på jobbet brakade ihop. Jag som redan har hunnit få upp ångan genom att måla fönster inspirerade således även honom att ta itu med något i huset. I går var killarna som ska fixa fönsterrutorna till uterummet här och mätte och snart får vi ett kostnadsförslag också. Vi räknar med att det kan gå åt en slant till det och vi har ju även planer på att göra om i hallen så att Louise får ett eget rum. Tyvärr kan vi inte göra båda grejerna på samma gång utan nu måste vi ta ställning till om uterummet ska göras i höst eller till våren.
I hallen har vi även två fönsterrutor jämte dörren som skimrar i gult, den ena har gått sönder på ett ställe och idag bestämde sig sambon för att byta dem. Lätt som en plätt var det att få loss listerna som höll fast fönstret och med lite pyssel lossnade även glaset. Efter ett varv hos glasmästeriet så sattes de nya rutorna på plats. Det blev en väldig skillnad på ljuset som fullkomligt strömmade ner i källartrappen. Flera gånger har jag kommit på mig själv idag att kolla så att inte dörren är öppen!

Sök och du skall finna

Jag är vid det här laget ganska så van vid att saker försvinner och dyker upp när man minst anar det. Lilla Louise har förkärlek till det mesta och stoppar undan en mängd prylar i midjehöjd eller i lådor. Favoritstället är återvinningslådan i hallen där jag stoppar returpapper, som tur är tömmer jag den ganska så regelbundet och kan plocka tillbaka tex. strumpor. Värre var det då jag letade efter mina öronproppar någon gång i juni månad. Jag har ett par speciella öronproppar gjorda som en hörapparat fast utan apparaten, vilket gör dem genomskinliga i örat och de syns nästan inte alls. I juni skulle vi nämligen iväg och bugga och då brukar jag ha dem på mig. De låg inte på de vanliga ställena som hallådan, badrumsskåpet, glasbyttan med pennor i köket eller i väskan. Då jag inte hade tid att leta mer just då använde jag mig av apotekets öronproppar som fungerar lika bra, men de syns desto mer! Väl hemma igen hade jag gett mig den på att hitta dem. Jag letade igenom mitt syrum ordentligt och även badrummet genomsöktes utan resultat. Problemet var att jag inte riktigt kunde komma ihåg när jag hade haft dem på mig sist, men jag hade ett svagt minne av någon utomhusarbetsgrej i bakhuvudet. Snabbt letade jag fram mina fula illorange televerkets snickarbyxor och kände igenom fickorna. Ingenting låg i dem och de hade jag ju dessutom tvättat för ett tag sedan. Tänk om jag tvättat bort mina älskade öronproppar! Jag provade att känna igenom samtliga byxpar (och gläder mig över att jag inte har över dussinet),men det känns mer och mer hopplöst. Till slut ger jag upp och slutar leta.
I måndags lagom till värmen bestämde jag mig för att måla fönster på insidan. Ett projekt som har legat i vila under hela semestern. Nu kändes dock tiden mogen för att ge sig på de fula mörkbetsade listerna och förvandla dem till vita glänsande inramningar. Jag gav mig genast i kast med detta tidigt på morgonen och stod till att börja med i trosor i behå ,men på eftermiddagen så bestämde jag mig för att leta upp mina gamla målarshorts och bikini istället. De låg i samma skåp som snickarbyxorna fast längst ner i högen. Ganska snart kände jag att jag hade något i ena fickan och det visade sig vara en sudd med papper och eftersom papper alltid är bra att ha när man målar så lät jag det ligga kvar. Sent på kvällen hade jag strukit fönstret två gånger och kände mig väldigt nöjd varvid jag sparkade av mig shortsen. Ett ganska så välkänt klirrande hördes och jag fiskade snabbt ur öronpropparna ur den andra fickan. Triumferande höll jag i dem och kom faktiskt ihåg när jag hade dem på mig sist. Det var ju i maj när värmen kom som vi pumpade skottkärrehjulet som jag satte i dem för att kompressorn dånade så. Innan dess så hade vi tvättat av husfasaden. Det var ju därför jag hade målarshortsen på för att inte söla ner mina vanliga!
Nu ligger öronpropparna där de ska vara igen i lådan i hallen som sitter så högt upp att Louise inte når den!

I jobbtankar

Semestern går mot sitt slut och jag har äntligen fått reda på hur det har gått med jobbet jag sökte. Det blev inte mitt, men jag blev erbjuden en annan tjänst som de ännu inte hade tillsatt någon på. Problemet var bara att jag skulle börja jobba klockan 6 på morgonen och på en ort som ligger 3 mil härifrån. Dagiset öppnar inte så tidigt! Dessutom var det en heltidstjänst och jag har svårt att tänka mig och jobba heltid så länge som barnen är små. Förhoppningsvis dyker det upp fler jobb hos samma företag och då vet de ju vem jag är och kanske har man första tjing den gången.

Tills vidare har jag ju kvar mitt gamla jobb och nu ska jag börja på det i mitten av september igen. Just nu raggar jag ett par nya jobbsandaler vilket inte är det lättaste om man är bredfotad som jag. De enda som sitter bra är de där riktigt dyra och jag har egentligen inte någon lust att lägga ut en förmögenhet på ett par skor som jag bara har på jobbet. Dessutom så hoppas jag ju på att hitta något annat och då kanske jag inte kan ha dem där. Den billigaste lösningen är nog att ha mina sommarsandaler till jobbet och till nästa sommar skaffa nya för säsongen.