När hälsenan brast den 13 maj

En ny vecka. Jag inleder den genom att se på en film, vad annars ska man göra på morgonen mellan 6.30-8? Sedan ringer jag till ortopeden för att få en tid till omgipsning. Det är så många som ringer att jag inte ens hamnar i telefonkö. Jag ringer vårdcentralen också för att få ett läkarintyg till rullstolen, de ska ringa upp vid 10. Försöker med ortopeden igen fortfarande upptaget. Ringer till rehab som inte svarar och lämnar ett meddelande. Ortopeden igen för säkert 6:e gången nu ställs jag i kö och tiden går. När den är 9.30 kommer jag fram och får äntligen en tid, själva tidsbokningen tar 5 minuter! Sedan ringer sköterskan från vårdcentralen och jag får säga varför jag ringer, men det var visst ortopeden i Borås som skulle skriva läkarintyg. Nu kan man säga att jag har lite flyt för telefontiden till rådgivning börjar klockan 10 hos ortopeden så jag ringer omedelbart och kommer fram!! Sen blir det förstås lite värre med rullstolen, för det skrivs inte ut så ofta ett läkarintyg på just detta. Jag undrar då hur det är tänkt att man ska ta sig fram? Med hjälp av vänner och bekanta, får jag till svar. Om det inte finns då? Färdtjänst?Nej, färdtjänst får man bara om man är permanent skadad. Jag förstår varför man måste ha läkarintyg, men inte varför det ska vara så svårt att ge om det skulle underlätta vardagen för någon. Det lättaste hade kanske varit att helt sonika sno med sig en rullstol från sjukhuset! Skämt åsido. I vilket fall som helst så gör jag ett försök till och läkaren får ta ställning till detta. Nästa samtal rullar in strax efter och det är faktiskt från rehab som den här gången inte är så tveksamma till att hjälpa. En rar tjej föreslår raskt ett hembesök duschpall har hon hemma och det tas med, men en pall i köket kommer först på måndag. Jag utbrister kom när du vill, jag kommer inte så långt och på onsdag blir det hembesök.