Återbesök hos sjukgymnasten

Väl hemma igen efter tre veckor bokade jag en ny tid hos sjukgymnasten. Den här gången fick jag samma tjej som vid det första tillfället. Under det andra återbesöket hade hon semester och jag fick en annan tjej. Nina heter min sjukgynmast. Jag fick berätta vad jag hade gjort och hur övningarna går samt visa hur jag gör dem. Hon tyckte det var jättebra att jag övar i vattnet och det får jag gärna fortsätta med. Övningarna såg också mycket bra ut och hon var även nöjd med hur jag går. Jag fick två nya övningar att stå på ett ben på en balansplatta och att göra tvåhävningar med bägge fötterna 20 x2, samt två strechövningar till det. Den ena strechövningen gick bra, men den andra hon visade begrep jag hur jag skulle göra men benet vägrade. Jag fick en annan lite lättare då. Sedan kunde jag prova att cykla på motionscykel i 5 minuter med lätt motstånd. Jag provade och det kändes riktigt tufft. Om två veckor ska jag dit igen och då väntar nya utmaningar.Fortfarande har jag svårt för att gå nedför en trappa samt att det inte har blivit mindre ont i hälen. Ibland säger barnen att jag inte haltar alls utan att jag går som vanligt, men jag blir också trött mycket fortare. Efter att ha gått och stått upp i några timmar är benet stumt, svullet och hälsenan stramar rejält vilket leder till att jag linkar.

En olycka kommer sällan ensam

Ibland har man otur gånger två därav att skrivandet kom av sig lite. Dagen d för sjukgymnastbesöket ägnade jag mig åt lite hederligt ogräsrensande, trädgården har nämligen varit lite åtsidosatt under gipsperioden. Det tänkte jag råda bot på under förmiddagen. Äldsta sonen låg inne och kollade på film och de andra små var hos farmor och farfar. För att inte fresta på foten och hälsenan för mycket stöttade jag mig med handen på en lampa som står mitt i landet. Den var lagom i höjd att lägga handen runt, men det skulle jag aldrig ha gjort om jag anat följden. Helt plötsligt brakar det till och glaskupan spricker, något snopen rycker jag till mig handen som nu har färgats röd. Snabbt ser jag att jag har skurit upp området nedanför tummen och att det behöver sys.Rusar in till sonen med handen lyft och lämnar ett blodspår efter mig. Givetvis är det den sonen som inte tål att se blod som är hemma! På något vis lyckas vi sätta på kirurgtejp plåster och virar in handen i ett tjockt lager torky-papper innan jag kör iväg till vårdcentralen.Där går det som tur är ganska fort innan jag kommer in till en sköterska först och sedan kommer en läkare. Det är som tur inget annat som är av mer än ett rejält sår som sys ihop efter helvetesbedövningen med 4 stygn. Sedan får jag ett paket med vitt runt handen med uppmaning att ta det lugnt. Det innebär vila för vänster hand, den handen jag har kryckan i. Det kommer jag inte att kunna ha i fortsättningen. Inte heller bada på två veckor, men köra bil till Öland är okej som tur är. Bada kan du göra säger sköterskan, men handen får du ha i luften. Det låter ju bra och jag blir inte ens upprörd över hela den här historien, två veckor är en piss i havet om man jämför med hur lång tid det tar för hälsenan att läka! Besöket hos sjukgymnasten blir intressant, egentligen ska jag ju använda mig av en krycka vilket ju nu inte går. Därför får jag lära mig gå utan stöd vilket både kan underlätta eller försvåra. Jag får också höra att jag inte får bada då det är sandstrand och där får jag inte gå utan skor. Inte heller är det läge att cykla, inte ens tandem som jag föreslog lite skämtsamt. Jag frågade om det var okej att bada i bassäng, men hon tyckte halkrisken var för stor och några andra övningar än de som jag har kunde inte komma på tal. Det enda nya jag fick göra var att balansera på en fot och jobba med övningarna med motstånd, vilket innebär en gummisnodd.