Att återerövra gåendets konst

Det händer en hel del på bara en vecka. Idag kan jag stappla fram i köket utan kryckor och hämta fram maten ur kylskåpet. Vägen dit har gått stapplande, men ändå framåt. I förra veckan var jag hos sjukgymnasten i Skene och allt såg bra ut och jag har en ny tid imorgon. Jag har gjort övningarna varje dag och utökat med en promenad både morgon och kväll. Första gången trodde jag faktiskt inte att det skulle gå alls och höger ben värkte både bak och fram. Små och stora muskler som har legat i vila ska nu aktiveras och det känns ungefär som jag är kapten krok med träben. Många är dem som frågat hur det känns, även om det inte gör ont så känns benet stelt och klumpigt. Något som resten av kroppen inte vill kännas vid. Värst var det i börja, då också svullnaden var stor vilket ökade känselbortfallet. Nu börjar det att rätta till sig igen. Den första rundan var på cirka 500 meter och tog mig ungefär en 20 minuter att gå. Maken säger att jag ser ut som en krum gumma där jag sniglade mig fram och maxavståndet mellan stegen var 35 centimeter. Mer än så kunde jag inte ta i början för då stramade det outhärdligt i hälsenan. Det känns som om man stretchar hälsenan i trappan max fast hela tiden! Även om jag ville ta längre kliv så gick det inte. Här kan man säga att det är tur att jag inte har brått längre och att jag är synnerligen envis. Det gynnar träningen! Så sakta har jag traskat runt kvarteret och hem till mor längre och längre sträckor. Det som begränsar mig nu är knät som protesterar högljutt av den sneda belastningen. Något annat jag har fasat för är att gå ner i trappan, upp går bra. Först nu vågar jag mig ner med hjälp av en krycka och räcket. I början gick jag med foten på tvären då det är lite trångt att sätta ner en hel gympadoja i storlek 40 i en svängd trapp, nu klarar jag även att sätta den rakt. Finns det tillräckligt med plats kliver jag med en fot på varje trappsteg annars fegar jag och sätter bägge fötterna på varje. Framförallt går jag långsamt och kontrollerat. Inomhus går jag med en krycka och jag hoppas att sjukgymnasten säger att jag kan släppa en krycka utomhus med. Svårast utomhus är nerför och uppförsbackar, då får jag ta myrsteg samt gräsmatta. Jag tror det har att göra med balansen, den känns lite svajig. Ännu en anledning till att ta det lugnt. Fler framsteg är att jag tycker jag får upp foten mer när jag töjer den uppåt mot mig än innan. Jag kan även ta lite längre steg nu än innan så den bör ha töjt sig.