måndag 19 mars 2007

Ingenting försvinner allt finns kvar

Är det någon mer än jag som kommer ihåg tvprogrammet Tippen? En av de bättre sommarlovsprogram som har sänts enligt mig. Här fick man lära sig att återvinna sopor och lägga allt rätt. Jag tror det är 10 år sedan det sändes och på den tiden var vi kanske inte riktigt lika miljömedvetna som idag. Jag hoppas att barnen som såg programmet då bär med sig dessa lärdomar för livet. Själv har jag sorterat sedan jag bodde hemma. I vår kommun testade man ett tag med olika säckar för glas, papper och metall tror jag det var jämte de vanliga soporna. En gång i månaden ställde man ut säckarna och så tömdes de i olika kärl var det tänkt. Frågan är om de inte slängde de i samma iallafall. Nu har vi gått över till vita påsar för brännbart matrial och svarta påsar för kompost. Sedan sorteras de på tippen med nån grej som plockar bort alla svarta påsarna i en särskild binge. Det fungerar bra och sen får vi (än så länge) påsarna gratis. Jag återvinner dessutom kartong, papper, glas, plast och batterier på återvinningscentralen. Jag är noga med att lära barnen hur de ska sortera och att det är viktigt att göra det.

Idag har jag varit med om att ingenting försvinner allt finns kvar i praktiken, min förlorade visp har kommit tillrätta igen. Det är ju inte så att jag har varit särskilt orolig över vart den har tagit vägen, men man undrar ju lite hur det står till i hjärnkontoret när saker och ting bara går upp i rök. Visserligen brukar mannen placera slevar och sådant på andra ställen än jag, men jag brukar finna dem ganska så snart igen. Så var det inte i det här fallet. Jag upptäckte förlusten av vispen när jag skulle reda en sås, hittade en annan lite större och var övertygad om att Louise hade lagt den i leksaksbacken. Det här hände för cirka två och en halv vecka sedan. På fredagen plockade vi upp leksaker och hittade ingen visp bland leksakerna. Jag kikade lite förstrött bland lådorna i köket och i skåpen, men ingenstans fanns vispen. Till kvällen skulle vi äta tacos och jag drar ut lådan för att hämta konservöppnaren för att få upp ananas- och majsburken. Inte heller den ligger på sin plats. Jag gräver mig djupare ner i lådan, men nu saknas även den! Tittar misstänksamt på Louise och frågar:"Var har du lagt den?"Louise svarar inte och jag letar vidare i lådan ovanför, nedanför och längst ner, jag till och med lyfter ut hela plastarket och bligar ner i lådans botten. Nu börjar jag bli irriterad och tänker "den ska fram". Jag ålar mig in i hörnskåpet för att titta om Louise har slängt in något där. Jag hittar en napp och en leksaksbil, men varken vispen eller konservöppnaren. Snabbt letar jag igenom de andra skåpen utan resultat och mannen har under tiden varit inne hos grannen för att öppna burkarna. De äldre barnen letar i fothöjd i badrum, under soffan och under stereon utan resultat. Mannen säger att vi kan investera i en ny konservöppnare och sluta leta. I det här läget är tacosfärsen färdig och jag ger upp. Vi har inte bemödat oss med att leta sedan dess och inte heller har vi behövt öppna några mer konserver och det har funkat bra med den stora vispen (även om den är lite klumpig).
Idag så hände det otroliga, äldsta sonen utbrister förvånat:"Jag har hittat vispen!" Vart den låg? Jo, den hade Louise tagit med sig in i Olivers rum och haft i sängen. Sedan hade den kilat sig fast mellan sängen och väggen. Det rådde en munter stämning ibland oss och vi såg leende på varandra. Nu återstår bara jakten på konservöppnaren!

3 kommentarer:

niffin sa...

Spännande att läsa - ett äkta vardagsäventyr! :P (Du uppdaterar väl om konervöppnaren kommer tillrätta?)

niffin sa...

Haha, det blev lite ofrivillig komik ovan... XP *host*

Grodan sa...

Självklart följer jag upp om nu konservöppnaren kommer fram! Ja så kan det gå när fingrarna slinter på tangenterna...*fniss*