Nytt gips på

I tisdags var jag iväg och tog av gipset samt fick på det nya. Den här gången hade jag bokat tid på ortopeden och behövde därför bara vänta i en halvtimme innan det var min tur.Båda sköterskorna tyckte att gipset var väldigt spetsigt. De undrade hur det hade gått att ha det på. Jag svarade att det är trixigt att sitta på en vanlig stol samt att hålla balansen. Sedan greppade de tag i stora tänger och började leta efter den där kanalen som ligger mellan gipset och vadderingen. I kanalen ska det träs en metallvajer som ska såga upp gipset lätt som en plätt. Det svåra var att hitta kanalen, de fick bända och knipsa ett bra tag innan den uppenbarade sig. Sen gick det som på räls och vips var min fot och underben bara igen. För alla er som undrar om håret på benen slutar växa under gipset så är svaret nej!Jag tyckte däremot att benet såg ut som det brukar göra förutom två blåmärken på var sida utav hälen och en viss svullnad runt ankeln. Sköterskan säger käckt att nu ska vi böja upp foten till 90 grader, Kan du försöka röra upp foten. Jag försöker då få upp foten från ballerina ställningen till någorlunda rakt. Rätt snart tar det stopp. Det stramar och drar i vaden! Sköterskan tar då foten och pressar den bakåt och stramet blir än värre. Jag får dra knät mot mig för då slappnar muskeln av i benet och töjningen fortsätter. Till slut efter en ungefär 5 minuter anses foten vara så rak den bara går och det nya gipset åker på. Min fot blir gipsad i 80 grader istället för 90, det går helt enkelt inte att ha den i det läget utan att det gör för ont. Jag undrar om hälsenan verkligen sitter fast och hon säger att det gör den iallfall till viss del för annars hade jag inte känt töjningen. Om 3 veckor till ska den ha satt sig helt och då får jag en tid till båda läkare och sjukgymnast amtidigt som gipset ska av för gott. Då hon inte lyckats vinkla foten helt i 90 grader kommer jag att få ha två korksulor i skon för att gradvis vänja foten. Sammanlagt två centimeter första veckan och en centimeter andra veckan. Sköterskan säger även att foten fortfarande är svullen för jag har en muskelbristning i smalbenet där hälsenen fäster, det är också därför jag inte har opererats då man inte kan sy i muskler utan att skada dem. Med andra ord har jag inte någon ordinär hälseneruptur utan en något ovanlig skada. Det gör att jag har en något kortare tid i gips och så slapp jag ju en operation vilket känns bra. Något som inte känns bra är att hon säger att nästa gång ska jag ta med en rullstol för då kommer jag inte att ha så många muskler kvar i benet! Positivt är att jag nu har ett knä som går att sätta ner på en stol tex. och att jag kan få sätta ner foten som stöd då jag står för att hålla balansen. Det låter kanske inte så mycket för världen, men det är riktigt gott att kunna stå utan att hålla sig i något feberilt vinglande på en fot. Skönt att också kunna sitta på en vanlig stol utan att ha foten uppe på något. Andra saker som jag har kommit på efter ett tag eller kanske lärt mig hitta andra sätt att göra något på är: *ta mig upp ur sängen med hjälp av en krycka (vilket jag inte kunde innan, magmuskler yes!) *hämta något på golvet utan att tappa balansen *hoppa uppför och nerför trappor utan att vara livrädd *förflytta småsaker i handen tillsammans med en krycka *använda kryckorna som förlängda armar när jag stänger dörrar, plockar tvätt från golvet och skjuter in stolar efter mig. Den största utmaningen är att jag inte får gjort så mycket under dagarna och jag är en sådan människa som sällan sitter still i vanliga fall. Alla andras bloggar jag läst som relaterar till hälsenerupturer innehåller mest frustration över att inte kunna träna, många fortsätter att träna även efter skadan. Jag är förbluffad över hur de överhuvudtaget kommer iväg till gymmet. I min värld har jag fullt upp med att sköta det lilla som går i hemmet därmed inte sagt att jag inte tränar. Kanske tränar jag också fast jag inte ser det på det viset. Damsugning på ett ben med hjälp av en krycka har jag provat på några gånger och sällan har jag svettats så mycket som nu. Allt jag har på mig om dagarna är ett linne! Jag försöker städa varje vecka, laga frukost till barnen och mat om helgerna, baka eget bröd, tömma diskmaskinen och tvätta kläder. Trädgården behöver också skötas och igår provade jag att sitta på sonens longboard för att kunna rensa på marknivå. Min karl tyckte jag var helt rubbad som ens försökte. Jag försöker att få honom och inse att det gäller och hålla igång musklerna och det är kul att få något uträttat!

Ny vecka nya tag

Inleder den här veckan med några bilder som jag tagit. Tänkte börja blogga lite från mobilen, men appen vill inte ladda upp några bilder så det sket sig kan man säga. Tur att det går och göra det härifrån. I måndags så kom då äntligen rullstolen och den invigdes samma kväll. Vi rullade över till mamma på spontanfika. Mannen tyckte jag var svårrullad så några längre turer blir det kanske inte tal om. Man känner sig ganska utsatt där man sitter måste jag säga och jag var lite rädd för att ramla ur! Lyckligtvis hände inte det utan allt gick bra.

Det lönar sig att vara envis!

I torsdags så ringde jag återigen till ortopeden i Borås för att fråga hur det går med rullstolen. Jag hade inga större förhoppningar om den, men svaret fick mig att haja till. Jo, det låg en remiss till rehab om en rullstol till mig och väntade! Snabbt faxades den över till rehab i Skene och rara Virginia lovade komma med den samtidigt som stolen till köket på måndag. Resten av dagen gick i ett svep. Ingen sjukgymnasik enligt pappret, men jag rensade land med hjälp av sonen som snällt flyttade stol, hacka och skottkärra efter mig. Många vändor blev det upp och ner hoppande i trappor släntar innan vi var färdiga. På eftermiddagen gjorde jag även rent i badrummet, en av de få sakar jag klarar av utan problem. Sedan torkade av köksluckorna sittande på pallen och dammade av på övervåningen. Damsugning och våttorkning av golv lämnade jag åt mannen att göra. Ett annat problem har dykt upp på himlen och det är den andra foten. Den foten som jag stukade svårt för ett år sedan började ömma igen precis under knölen. Jag kan ju tänka mig vad det är. En liten överansträngning då jag belastar den ganska hårt just nu, framför att när jag vrider foten åt alla håll utan att lyfta den så mycket. Måste nog tänka på det lite mer i fortsättningen så det inte blir värre.

Uppdatering om handling och storbak

Igår följde jag med mamma för att handla. Det kändes härligt bara att få komma utanför dörren! Väl i affären var det lite nervöst, skulle jag orka genom hela affären eller skulle jag bli tvugnen att sätta mig och vila efter halva turen. Så här i efterhand kan jag säga att det gick jättebra. Jag både orkade och tyckte inte alls att det var så jobbigt som jag trott. Tråkigt var förstås att jag inte kunde plocka ner varorna själv. Det fick min man göra. Förrutom att handla stötte jag också på två vänner och kunde prata en stund. Jag saknar det sociala livet jättemycket, men man kanske vänjer sig. Igår satt jag även ute på altanen och lapade frisk luft, men innan dess invigde jag pallen som svärmor kom med till köket innan min riktiga stol anländer. Den är ganska hög så jag kan sitta på den med gipset i golvet på en kudde,annars är det svårt att sitta på en vanlig stol då tårna pekar nedåt. Då vi hade en del mjölk över gjorde jag både en ugnspannkaka och vanliga pannkakor till kvällsmat. Riktigt roligt att laga mat! Idag har jag provat duschpallen. Det var så skönt att duscha utan och behöva spänna sig hela tiden. Lindade en handduk om det gipsade benet och hade det utanför duschenväggen och det fungerade bra. Tror även jag kommer att använda pallen till att tvätta håret på, tills nu har jag tvättat det i handfatet och det känns lite meckligt minst sagt! På morgonkvisten satte jag även igång att baka lite stärkt av att jag klarade pannkaksstekandet igår. Fixar nu att sitta och blanda i ingredienserna samt hoppa utan kryckor för att hämta saker i skåpen. Precis innan jag skulle baka ut frallorna dök älsdsta sonen upp på en håltimme och hjälpte till att ta upp plåtarna. Nu står de och jäser och ska snart in i ugnen.

Rehab på hembesök

Idag har rehab varit här för att kika vad jag behöver. Jag fick den utlovade duschpallen. Nu behöver jag inte sitta på golvet och duscha längre! Den kan jag använda även i badrummet då jag sätter upp håret eller sminkar mig. En stol med hjul på kommer nästa vecka. Det är den jag ska ha i köket. Då kan jag båda baka och laga mat utan bekymmer. Annars har jag mest vilat idag, då jag antagligen har sträckt någon muskel i magen. Till kvällen ska jag följa med till affären och handla och en uppföljning om det kommer imorgon.

När hälsenan brast den 13 maj

En ny vecka. Jag inleder den genom att se på en film, vad annars ska man göra på morgonen mellan 6.30-8? Sedan ringer jag till ortopeden för att få en tid till omgipsning. Det är så många som ringer att jag inte ens hamnar i telefonkö. Jag ringer vårdcentralen också för att få ett läkarintyg till rullstolen, de ska ringa upp vid 10. Försöker med ortopeden igen fortfarande upptaget. Ringer till rehab som inte svarar och lämnar ett meddelande. Ortopeden igen för säkert 6:e gången nu ställs jag i kö och tiden går. När den är 9.30 kommer jag fram och får äntligen en tid, själva tidsbokningen tar 5 minuter! Sedan ringer sköterskan från vårdcentralen och jag får säga varför jag ringer, men det var visst ortopeden i Borås som skulle skriva läkarintyg. Nu kan man säga att jag har lite flyt för telefontiden till rådgivning börjar klockan 10 hos ortopeden så jag ringer omedelbart och kommer fram!! Sen blir det förstås lite värre med rullstolen, för det skrivs inte ut så ofta ett läkarintyg på just detta. Jag undrar då hur det är tänkt att man ska ta sig fram? Med hjälp av vänner och bekanta, får jag till svar. Om det inte finns då? Färdtjänst?Nej, färdtjänst får man bara om man är permanent skadad. Jag förstår varför man måste ha läkarintyg, men inte varför det ska vara så svårt att ge om det skulle underlätta vardagen för någon. Det lättaste hade kanske varit att helt sonika sno med sig en rullstol från sjukhuset! Skämt åsido. I vilket fall som helst så gör jag ett försök till och läkaren får ta ställning till detta. Nästa samtal rullar in strax efter och det är faktiskt från rehab som den här gången inte är så tveksamma till att hjälpa. En rar tjej föreslår raskt ett hembesök duschpall har hon hemma och det tas med, men en pall i köket kommer först på måndag. Jag utbrister kom när du vill, jag kommer inte så långt och på onsdag blir det hembesök.

När hälsenan brast den 12 maj

Det mulnar på och småregnar från att ha varit så fint. Vi känner att det är dags att åka hem. Den här gången sitter jag mitt bak med foten på armstödet till förarsätet. Det är pecis lagom att ha foten där. När vi kommer hem passar jag på att sätta på en maskin tvätt via garaget för jag vill inte hoppa nerför trappan till källaren. Upptäcker att när jag ska ta mig upp för trappan i hallen så är det lättare om man böjer lite på knäna innan man ska till att hoppa. Kryckorna ska vara i golvhöjd och inte på det trappsteget man ska upp på då får man ingen kraft. Söndagen blir annars en lugn dag och jag ligger och läser mycket på näte om hälsenerupturer.