Vi ses i Nangijala

Så nalkas då sommaren äntligen och temperaturen stiger högt upp på termometern. Nu när allting spirar känns det därför ännu sorgligare att ta farväl av en god vän. Under våren har vi umgåtts lite intensivare än vi brukar och tecknen har kommit slag i slag efter varandra. Jag tog de första signalerna som en tillfällig svacka, på våra promenader när han inte orkade trava framför mig hela vägen hem. Tänkte att han bara var lite trött, men på något vis visste jag vad som väntade. Alla som har haft ett djur vet när timmen är slagen. Elvis har under den senaste månaden blivit tröttare och tröttare när vi har varit ute. För ett tag sedan ville han inte gå ut och kissa på kvällen, han bara låg innanför dörren och tryckte. Mannen fick bära ut honom och på den vägen är det. Vissa dagar är han precis som förrut, men för det mesta ligger han bara och sover. Den senaste veckan har han kissat inne två gånger, han som innan har kunnat hålla sig en hel dag. Jag tycker mig se att han går nerför trappan med försiktiga steg precis som om det gjorde ont eller vållade besvär och jag har förstått att åran tid tillsammans är över.
Imorgon förmiddag är det dags att ta farväl för alltid. Känslan jag har nu är lika svår varje gång det händer och är faktiskt en av de få nackdelar som det innebär att vara hundägare. Den enda trösten är att han inte behöver plågas eller ha ont mer och jag hoppas att det är rätt beslut jag tar.