Fredagen den 8 juni

Nu vilar Elvis för evigt och i fredags gick allt som planerat. Jag fick åka till Simons skola för att han ville säga hej då ordentligt. Det var jobbigt både för han och för mig, inombords tänkte jag mig tillbaka till den dagen vi skulle avliva min första hund. Jag var två år äldre än Simon och hade aldrig varit utan hund i hela mitt liv! Vi skaffade ny hund ganska snart efter det, men jag hade inte alls samma känsla för honom. Så här i efterhand tror jag att vi skaffade ny hund för snart och jag hade inte hunnit sörja färdigt än.
Elvis anade ingenting och dog omedelbart, vilket tröstar mig. Han var så liten efteråt och vägde knappt ingenting tycktes det mig. Hela vägen hem forsade tårarna och det blev inte bättre när jag la honom i gropen som jag gjort iordning. På något vis kändes det viktigt att han låg fint där nere så jag rullade ihop honom precis som han älskade att ligga och sova. Vid det här laget strömmade tårarna så fort att linserna nästan åkte ur. Jag plockade en bukett blommor och ställde dit. Lite senare på kvällen fick jag stenen jag beställt och la dit även den. Nästan varje dag går jag ner till stenen och tittar till den och det känns som en tröst som om han fortfarande vakar över oss. Han saker har jag ställt upp på vinden för det känns så fel att slänga bort dem. Igår när jag satt ute på altanen kunde jag se framför mig hur Elvis låg i sitt hörne, men när jag tittade dit var det tomt. Ibland tycker jag mig höra hans tassande på golvet, ibland hans skall på utsidan. I sinom tid kanske det blir lite bättre, men just nu känns det oerhört tomt.



I helgen bestämde vi oss för att tälta en natt för att skingra tankarna lite. Här nedan är lite bilder från när vi provade att sätta upp tältet i trädgården och från i helgen. På bilden syns även min mamma, många säger att vi är mycket lika.