Aj aj aj vad det bultar och det bankar!

Att tänja ut en hälsena lite känns inte så mycket, men att tänja lite mer det känns. Förra veckan hade jag ont i hälen så ont att jag googlade frenetiskt på orsaken. De flesta svar jag hittade relaterade till löpning med fel skor eller hälsporre problem. Inget av detta har jag haft problem med innan och man kan knappast kalla mina promenader i lugnt tempo för löpning. Jag kan ju inte gärna sluta röra på mig för då läker inte hälsenan! Därför bet jag ihop och körde på som vanligt och se smärtan gav med sig efter ett par dagar.Kanske var det de nya övningarna som triggade igång problemet även om det verkar lite underligt. Ont i varierande grad hade jag iallafall i nästan en vecka innan de la sig något. Smärtan flyttar runt under hälen, på sidorna, på hälsenan längst ner och på hälsenan längst upp lite beroende på vad jag gjort under dagen. Jag har även cyklat på motionscykeln några gånger och förra fredagen kändes det så bra efteråt att jag gick en rask promenad efteråt. Så rask att jag kom upp i den farten jag hade innan allt hände, alltså så fort att den ena foten är i luften hela tiden på gränsen till lätt jogging. Det var så skönt just då, lite senare på kvällen började det dunka där hälsenan gått av. Lite surt, det är så roligt att få upp flåset lite för konditionen den ligger i botten!I tisdags var jag hos sjukgymnasten igen och fick nya övningar. Tåhävningarna ökades på till 30x3 och sedan ska jag göra tåhävningar med bägge fötterna som innan, men sedan lyfta på vänster fot och gå ner på höger sakta 10x3. Gå upp på trappsteg och ner gärna lite fort i 1-5 minuter, gå på tå åt alla håll i 1-5 minuter, gå på mjukt underlag med höga knän eller lätt jogg i 1-5 minuter, balansera med ett ben på balansplattan. Plus mina gamla gummibandsövningar och vifta på tårna,pumpa med foten utan motstånd för att få igång cirkulationen samt göra stretchningarna efter tåhävningarna. Jag visade även hur det ser ut när jag försöker gå nerför en trappa och det visar sig vara hälsenan som ännu är för kort för att jag ska kunna ta ut steget. Gå på tvären funkar och det får jag fortsätta med ett tag till. På kvällen har jag så ont i senan efter att jag gjort de nya övningarna att jag återigen haltar. Det gör så ont att jag inte kan ligga bekvämt när jag ska sova. Den här smärtan är sådan som jag trodde att det skulle bli i början inte nu. Oroar mig för att det har gått av något, men jag känner att hälsenan sitter fast. Vaknar på morgonen och gör gummibandsövningarna som jag alltid gör innan jag går upp annars haltar jag så dant. Det är den första gången som jag inte går som kapten Krok på väg till toaletten fast det fortfarande känns ont i benet! På förmiddagen passar jag på att ta en runda ut i skogen, men först köper jag ett par nya stövlar. De gamla får jag inte ner högerfoten i de är alldeles för smala och sen ser jag att de har spruckit också. Jag går en en runda som jag har gått många gånger innan, men upptäcker nu hur svårt det är att avgöra hur långt ner det är till marken i högt gräs och i mossar. Det är lätt att halka i den blöta marken och jag har fullt sjå med att se vart jag sätter fötterna. Jag känner mig stel och otränad och långsamt går det, fast man ska ju ta det lugnt när man är ute på svamptur. Så länge jag håller mig på stigen går det bra, men svampar växer tyvärr inte bara längs stigen så jag viker av in i skogen dock inte på måfå. Så här tidigt växer det bara kantareller här och jag vet vart de finns. Vad jag inte riktigt tänkte på var hur kuperat här är jag får gå på tvären både upp och ner i backarna då hälsenan inte alls har lust att samarbeta. Några tåhävningar, gå på mjukt underlag eller balansera kan jag med gott samvete hoppa över idag. Jag är synnerligen trött när jag kommer tillbaka efter två och en halv timme, resten av dagen linkar jag fram hemma. Torsdagen ägnar jag åt att städa och röja och har ett rätt gott tempo hela dagen. På eftermiddagen går vi en promenad hela vägen in till Kinna och tillbaka och för första gången blir jag inte trött utan orkar hela vägen hem utan att halta. Hemifrån är det ca 1,5 km till Kinna. Kanske är det så att hälsenan inte har töjt sig så mycket innan förrän nu därav smärtan, men bara det funkar är jag beredd att möta den!

Återbesök hos sjukgymnasten

Väl hemma igen efter tre veckor bokade jag en ny tid hos sjukgymnasten. Den här gången fick jag samma tjej som vid det första tillfället. Under det andra återbesöket hade hon semester och jag fick en annan tjej. Nina heter min sjukgynmast. Jag fick berätta vad jag hade gjort och hur övningarna går samt visa hur jag gör dem. Hon tyckte det var jättebra att jag övar i vattnet och det får jag gärna fortsätta med. Övningarna såg också mycket bra ut och hon var även nöjd med hur jag går. Jag fick två nya övningar att stå på ett ben på en balansplatta och att göra tvåhävningar med bägge fötterna 20 x2, samt två strechövningar till det. Den ena strechövningen gick bra, men den andra hon visade begrep jag hur jag skulle göra men benet vägrade. Jag fick en annan lite lättare då. Sedan kunde jag prova att cykla på motionscykel i 5 minuter med lätt motstånd. Jag provade och det kändes riktigt tufft. Om två veckor ska jag dit igen och då väntar nya utmaningar.Fortfarande har jag svårt för att gå nedför en trappa samt att det inte har blivit mindre ont i hälen. Ibland säger barnen att jag inte haltar alls utan att jag går som vanligt, men jag blir också trött mycket fortare. Efter att ha gått och stått upp i några timmar är benet stumt, svullet och hälsenan stramar rejält vilket leder till att jag linkar.

Semester och träning

Jag var rätt nervös över att köra nästan 40 mil och hur det skulle påverka hälsenan. Klokt nog hade jag provat att köra en lite längre sträcka innan och det kändes rätt bra förutom att foten svullnade upp lite trots att jag använde stödstrumpan. Det gjorde den under Ölandstrippen också, men annars gick det förvånansvärt lätt. Vi fick hjälp att sätta upp förtältet då jag fortfarande var rätt öm i handen. Campinglivet passar annars rätt bra ihop med att träna hälsenan på. Varje dag gick jag två rundor runt campingen i lugnt tempo något haltande. Träningsprogrammet utfördes morgon och kväll enligt alla konstens regler. Sedan var det ju det här med att bada...Varmt och gott som det var gick vi ner till stranden redan den första dagen. Jag hade mina gympadojor på hela vägen ner och sedan badade jag med hjälp av en krycka i höger hand. När jag hade kommit ut till midjan hände något magiskt. Jag kunde gå normalt utan att halta. Därefter badades det varje dag, det besvärliga var att ta sig ner till vattnet. Rätt snart övergav jag mina skor och satte på mig foppatofflorna som var så breda att de inte sjunker ner i sanden på samma vis som ett par vanliga skor. Det gällde att sätta foten precis så hälen hängde i luften eller gå på tvären med foten vilket gör att tyngden fördelas över hela foten. Då jag hade tagit bort stygnen badade jag precis som jag alltid har gjort. I vattnet passade jag även på att sparka med benen upp och ner för att öka blodcirkulationen, stå på ett ben och göra lätta tåhävningar samt att simma kortare sträckor. Promenaderna vållade en viss smärta under hälen som till slut gjorde att jag inte orkade ha skorna på längre. Jag tror att upphöjningen har frestat på slemsäckarna så mycket att de har blivit inflammerade. Därför började jag gå i sandalerna redan efter tre veckor istället för fyra. Sandalerna går även att justera åt alla håll vilket kändes bra då de andra skorna tryckte för att jag var svullen. Efter två veckor som vi var iväg gick jag såpass fort att jag inte sackade efter den övriga familjen när vi var ute och gick. Något jag också skippade helt var stödstrumpan. Det går inte att vara på en sandstrand med en sådan på och svullnaden blev lite mindre för varje dag som gick.

En olycka kommer sällan ensam

Ibland har man otur gånger två därav att skrivandet kom av sig lite. Dagen d för sjukgymnastbesöket ägnade jag mig åt lite hederligt ogräsrensande, trädgården har nämligen varit lite åtsidosatt under gipsperioden. Det tänkte jag råda bot på under förmiddagen. Äldsta sonen låg inne och kollade på film och de andra små var hos farmor och farfar. För att inte fresta på foten och hälsenan för mycket stöttade jag mig med handen på en lampa som står mitt i landet. Den var lagom i höjd att lägga handen runt, men det skulle jag aldrig ha gjort om jag anat följden. Helt plötsligt brakar det till och glaskupan spricker, något snopen rycker jag till mig handen som nu har färgats röd. Snabbt ser jag att jag har skurit upp området nedanför tummen och att det behöver sys.Rusar in till sonen med handen lyft och lämnar ett blodspår efter mig. Givetvis är det den sonen som inte tål att se blod som är hemma! På något vis lyckas vi sätta på kirurgtejp plåster och virar in handen i ett tjockt lager torky-papper innan jag kör iväg till vårdcentralen.Där går det som tur är ganska fort innan jag kommer in till en sköterska först och sedan kommer en läkare. Det är som tur inget annat som är av mer än ett rejält sår som sys ihop efter helvetesbedövningen med 4 stygn. Sedan får jag ett paket med vitt runt handen med uppmaning att ta det lugnt. Det innebär vila för vänster hand, den handen jag har kryckan i. Det kommer jag inte att kunna ha i fortsättningen. Inte heller bada på två veckor, men köra bil till Öland är okej som tur är. Bada kan du göra säger sköterskan, men handen får du ha i luften. Det låter ju bra och jag blir inte ens upprörd över hela den här historien, två veckor är en piss i havet om man jämför med hur lång tid det tar för hälsenan att läka! Besöket hos sjukgymnasten blir intressant, egentligen ska jag ju använda mig av en krycka vilket ju nu inte går. Därför får jag lära mig gå utan stöd vilket både kan underlätta eller försvåra. Jag får också höra att jag inte får bada då det är sandstrand och där får jag inte gå utan skor. Inte heller är det läge att cykla, inte ens tandem som jag föreslog lite skämtsamt. Jag frågade om det var okej att bada i bassäng, men hon tyckte halkrisken var för stor och några andra övningar än de som jag har kunde inte komma på tal. Det enda nya jag fick göra var att balansera på en fot och jobba med övningarna med motstånd, vilket innebär en gummisnodd.

Att återerövra gåendets konst

Det händer en hel del på bara en vecka. Idag kan jag stappla fram i köket utan kryckor och hämta fram maten ur kylskåpet. Vägen dit har gått stapplande, men ändå framåt. I förra veckan var jag hos sjukgymnasten i Skene och allt såg bra ut och jag har en ny tid imorgon. Jag har gjort övningarna varje dag och utökat med en promenad både morgon och kväll. Första gången trodde jag faktiskt inte att det skulle gå alls och höger ben värkte både bak och fram. Små och stora muskler som har legat i vila ska nu aktiveras och det känns ungefär som jag är kapten krok med träben. Många är dem som frågat hur det känns, även om det inte gör ont så känns benet stelt och klumpigt. Något som resten av kroppen inte vill kännas vid. Värst var det i börja, då också svullnaden var stor vilket ökade känselbortfallet. Nu börjar det att rätta till sig igen. Den första rundan var på cirka 500 meter och tog mig ungefär en 20 minuter att gå. Maken säger att jag ser ut som en krum gumma där jag sniglade mig fram och maxavståndet mellan stegen var 35 centimeter. Mer än så kunde jag inte ta i början för då stramade det outhärdligt i hälsenan. Det känns som om man stretchar hälsenan i trappan max fast hela tiden! Även om jag ville ta längre kliv så gick det inte. Här kan man säga att det är tur att jag inte har brått längre och att jag är synnerligen envis. Det gynnar träningen! Så sakta har jag traskat runt kvarteret och hem till mor längre och längre sträckor. Det som begränsar mig nu är knät som protesterar högljutt av den sneda belastningen. Något annat jag har fasat för är att gå ner i trappan, upp går bra. Först nu vågar jag mig ner med hjälp av en krycka och räcket. I början gick jag med foten på tvären då det är lite trångt att sätta ner en hel gympadoja i storlek 40 i en svängd trapp, nu klarar jag även att sätta den rakt. Finns det tillräckligt med plats kliver jag med en fot på varje trappsteg annars fegar jag och sätter bägge fötterna på varje. Framförallt går jag långsamt och kontrollerat. Inomhus går jag med en krycka och jag hoppas att sjukgymnasten säger att jag kan släppa en krycka utomhus med. Svårast utomhus är nerför och uppförsbackar, då får jag ta myrsteg samt gräsmatta. Jag tror det har att göra med balansen, den känns lite svajig. Ännu en anledning till att ta det lugnt. Fler framsteg är att jag tycker jag får upp foten mer när jag töjer den uppåt mot mig än innan. Jag kan även ta lite längre steg nu än innan så den bör ha töjt sig.

Som Bambi på hal is

I onsdags var jag inne på Borås lasarett för att ta av gipset och träffa både läkare och sjukgymnast. Det hela avlöpte väl. Benet och foten var vit, svullen och hade inte mycket styrka i sig, men hälsenan hade läkt ihop bra! Sedan frågar läkaren om jag har hämtat mina skor hos ortopedtekniska. Jag ser ut som ett frågetecken för skorna har jag ju med mig. Då visar det sig att jag skulle ha lämnat in ett par skor för klackförhöjning där när jag gipsades om. Problemet var bara att ingen sagt till mig och detta missades helt. En klackförhöjning tar tre veckor att göra får jag höra och vad ska jag göra under tiden? Hoppa på kryckor i tre veckor till? Läkaren vet inte och jag får höra efter med ortopedtekniska hur jag ska göra. Sedan träffar jag sjukgymnasten som ger mig några lätta töjövningar att börja med i två veckor innan jag ska börja med lite styrka. De övningar jag gör just nu är: Knipa med tårna 40 ggr, böja foten innåt 30ggr, böja foten fram och bakåt 30 ggr, Sitta och dra foten mot mig 30ggr, rulla boll under foten 2min, veckla ut en handduk med hjälp av endast foten 5 ggr. Programmet upprepas 3 ggr och ska göras helst under 5 träningsintervaller under dagen. Det tar ungefär en halvtimme att gå igenom hela programmet. Sjukgymnasten visade också hur jag ska gå med kryckorna, sätta i det skadade benet först sedan avlasta med kryckorna och gå förbi med det friska benet. Vad jag ska tänka på nu är att ta de lugnt framförallt i trappor och inte göra några häftiga rörelser, då kan hälsenan gå av igen! Rörelse däremot är bra så musklerna får arbeta vilket också kommer att leda till mindre svullnad i benet. Musklerna hjälper till att transportera upp blodet till hjärtat igen. Då jag är rejält svullen så ska jag även ha en stödstrumpa på i början och ha högläge när jag vilar eller sitter för att avlasta. Efter besöket hos sjukgymnasten går vi till ortopedtekniska och de lovar att titta på skorna, men de har mycket att göra så vi får vänta. Vi, svärmor och jag förbereder oss på några timmar (vilket ju är det normala inom sjukvården) och laddar upp med fika. Otroligt nog tar det inte mer än en timme att slänga på en svart sula under sulan på gympaskon och jag kan prova. Det är knappt att jag kan få ner foten i skon så svullen är den och då har jag ändå resårband upptill som snabbknäppning. Jag vågar bara snudda golvet med foten första dagen. Det drar längs hälsenan och smärtar rejält under hälen. När jag gör töjövningarna på kvällen gör det ont ovanpå fotryggen vilket sjukgymnasten sa beror på att jag är svullen och att gipset kan ha skavt där. Överhuvudtaget har jag ont överallt på kvällen,tyngden av täcket känns jobbigt och att foten inte orkar hålla sig rak utan den vill vika sig innåt är smärtsamt det med. Till slut tar jag en alvedon och sover bara korta stunder under natten. Nästa dags projekt är att tvätta benet. Det känns fantastiskt skönt att sitta normalt i duschen. Något annat jag upptäckte här är att jag har en hel del hud som sitter löst. Jag lyckas få upp foten i handfatet och filade med fotfilen ett bra tag. Annars är huden på foten lika slät som en babyfot, det syns att jag inte använt den på ett bra tag! Nästa grej var att få på stödstrumpan vilket kändes läskigt då foten är så vek. Har svårt att böja på knäet och får sträcka mig ner till tårna istället för att få på den. Än värre var det att stoppa ner foten i skon de första gångerna. Under dag nummer två jämför jag rörelserna mellan höger fot(den skadade) och vänster fot, skillnaderna är tydliga med flera centimeter. Värst är det med töjningen fram och tillbaka där vänsterfoten klarar att vinkla uppåt 90 grader + 4 cm, medan högerfoten knappt når upp till 90 grader. Under dag tre kan jag röra tårna lika mycket på höger fot som på vänster. Jag provar även på att köra bil vilket fungerar bra då jag har både automat och farthållare. Ett litet steg tillbaka blir det även denna dag då jag provar på att gå nerför en trappa vilket gör att jag tappar balansen och det flänger till i hälsenan. Den håller dock även om den gör ont. Dag fyra går och jag kan vinkla foten innåt lika mycket med båda fötterna fast det gör fortfarande ont när jag gör det. Svullnaden har också gått ner betydligt vilket känns inne i skon. Jag har fått ett nästan blåmärkesliknande skavsår på hälen. Jag belastar nu foten lite mer och stödjer mindre på kryckorna. Sedan den första natten har jag även sovit bättre och bättre. Igår kunde jag puffa bort täcket med foten och den känns lite starkare förvarje dag som går.

Gipstiden går mot sitt slut

Idag är det sista dagen kvar med gipset. Imorgon ska jag ta av det och besöka sjukgymnasten. Det känns riktigt bra. Under de här tre veckorna har jag satt ner den gipsade foten så ofta jag kunnat och emot slutet har jag belastat den ytterst lite. Här har jag låtit smärtan sätta gränsen. Gör det ont har jag omedelbart slutat. Så här i slutet märker jag att foten inte svullnar lika lätt och det går att "sitta som folk" vid bordet och äta i en timme eller två utan problem. Jag har även försökt att använda knäet mot en stol för att avlasta det andra benet när jag står upp och legat på knä vid trädgårdsarbete. Samt vickat och vridit på tårna och foten i gipset så gott det gått. Det gipsade benet känns nu ganska färdigläkt och jag väntar spänt på hur det ska gå imorgon.