En olycka kommer sällan ensam

Många är de veckor som rullar förbi utan att något särskilt händer,men allt emellanåt kommer det en vecka som man sent ska glömma. Just en sådan vecka har just passerat i mitt liv, en vecka där man verkligen får bekänna färg. Den smygstartade i måndags på jobbet med ett samtal från skolan och en upprörd rektor. Äldsta sonen hade löpt bärsärkargång i korridoren och vägrade gå in och sätta sig på lektionen. I brist på ledig personal fick jag åka och hämta honom till jobbet. Väl i bilen satt han och snyftade och mådde tjocktjyvens naturligtvis, men jag pressade honom inte på några detaljer.
På tisdagen pep det ånyo till i min telefon på arbetstid och det var sambon som hade fått åka hem från jobbet med hög feber. Någon tid på vårdcentralen fanns det inte att uppbåda trots att febern var hög. Till saken hör att han har haft ett stort rött märke på sidan som kanske skulle kunna vara ett fästingbett, men till svar fick sambon att han skulle åka in till akuten istället! Sambon orkade inte ta sig någonstans utan inväntade mig och sedan for vi till jourmottagningen på kvällen. Under tiden han blev undersökt passade jag på att handla lite sedan satt jag och de små barnen kvar i bilen och väntade. Lillstumpan blev grinig så jag tog fram henne till mig och ammade. Efter en stund sätter hon sig upp och kräks över både mig, ratten och golvet. Snabbt in med henne i bilbarnstolen där hon innan vi är hemma igen lyckas kräkas en gång till. Storebror har somnat och går på mina order direkt in till sig för att undvika smittorisken. Jag torkar lindrigt rent i sätet, tar in bilbarnstolen och kränger av klädseln in i tvätten. Klär av mig själv, lillan och ställer oss båda i duschen under högljudda protester. Medan jag försöker få rent bilmattan av gummi kräks hon igen på golvet och pyjamasen och en ny omgång tas ner till tvättstugan. Till slut efter en timme är allt färdigskurat och jag sätter mig i soffan för att amma henne. Sambon dyker upp i samma veva, han har fått skjuts av sina föräldrar hem och troligen är det ett fästingbett. Mot det har han fått kåvepenin. Kvällen spenderas med lilltösen,ett gäng handukar att spy i och en hink. Fram emot elvatiden somnar hon och får sova hela natten.
På onsdagen verkar hon piggare, men är inte särskilt hungrig.
Sambon har ont och ligger mest hela dagen. På kvällen tycker jag att det svider när jag kissar och på torsdagen får jag en tid på vårdcentralen på ett urinprov. Det visar sig vara positivt och när jag ska hämta ut medicinen så kräks lillan i bilen igen, men den här gången bara lite.
Under dagen mår jag illa och har ingen aptit och till kvällen ligger jag bara helt still. Vid halv åtta kräks jag upp allt som finns i magen och får ligga nere för mig själv i stora barnens rum. Lite senare tar jag ner lillan som skriker förtvivlat efter bröstet. Som tur är blir det inte mer och på fredagen mår jag någorlunda igen.
På fredagnatten hör vi hur Oliver kräks i sin säng och jag går upp klockan tre för att slänga in en maskin tvätt. Allt i sängen är smutsigt och sen bäddar jag om med rena lakan en packe handdukar och kräkhinken vid sidan. Han kräks två gånger till och sen är det lugnt.
På lördagen får Oliver inte lämna sitt rum utan han äter och sover där hela dagen. Han ser liten och blek ut, men finner sig i hur det är.
Idag är det söndag och än så länge har det inte hänt så mycket, men dagen är inte slut än!