Helgmys

Snart bär det av in till resturangen med goda vänner! Vi har fått barnvakt och ämnar tillbringa kvällen med en massa gott och äta, så mycket man vill utan att serva de små förmågorna. Ska bli underbart. Jag är redan färdigsminkad och klar att åka, vilket innebär att jag för en gångs skull ser riktigt bra ut. Har på mig den nya ögonskuggan jag beställde från oriflame och den var riktigt snygg. För tillfället känns det riktigt roligt att shoppa lite till mig själv. Igår hittade jag julens klänning på lindex, den är härligt röd och satt för en gångs skull bra. Lite längre bort i butiken hängde en röd svart tunika som även den passade. Det är nästan så jag befinner mig i chocktillstånd över så vackra fynd.

Ha en fortsatt trevlig helg allihopa!

Irriterad

Ibland kan man bli riktigt upprörd och det finns en sak som irriterar ju mer jag tänker på det. Därför känner jag mig manad att skriva om händelsen här.

I torsdags så ringde min chef till mig och jag antog att det gällde något med vilken dag jag tagit vård av barn med tanke på lönen, men det var inte alls fallet. Istället hade hon anmärkningar på vad jag hade gjort på eget bevåg för att skaffa vårdtagarna lite trivsel. Så här börjar historien för nästan tre veckor sedan då jag fick i uppdrag att införskaffa två stolar till en herre som skulle vara "kissäkra" istället för de två fåtöljer som han utnyttjade då. En snäll arbetskamrat fick syn på två begagnade karmstolar från "försäkringskassans tid" när hon skulle ha ett skrivbord för egen del och köpte dem för 50 kr styck. Eftersom de var klädda med tyg i grönt så köpte jag galontyg och klädde om dessa stolar så att de enkelt kunde torkas av om olyckan var framme. Min vårdtagare blev väldigt nöjd med stolarna och inte heller hade de kostat en förmögenhet!
De två fåtöljerna satte jag och städerskan ut i tvrummet tills vidare, men sen kom jag på att nere på avdelning två skulle man kunna förvandla en liten vrå till läshörna. Det enda som kan sägas vara positivt på avdelning två är att det är nymålat, men tyvärr i den grälla färgen mintgrönt. Väggarna är än så länge kala och i det hörnet där jag hade en vision om en läshörna stod ett kalt brunbetsat runt bord med fyra karmstolar runtom. Dessa flyttade jag och en arbetskamrat upp till loggian eftersom bordet var både nätt och stolarna i bättre skick än de som stod där innan.

Dagen efter kom jag en timme tidigare och satte på nya rena överdrag på fåtöljerna bar ner ett litet runt bord, en bokhylla och en lampa på fot. Sedan letade jag reda på en duk, några böcker att sätta i hyllan och kompletterade det med en vas med träblommor i och två små askar som jag ställde på bordet. Resultatet blev faktiskt riktigt bra tyckte både jag, städerskan och de som arbetade den dagen.
Min chef hade dock en helt annan uppfattning och sa att jag visst fick göra det fint, men bara i mina vårdtagares rum. Hon tilla att det inte var färdigt i källaren och att göra det trevligt i de allmänna utrymmena låg på städerskan. Jag blev så häpen över denna kommentar att jag faktiskt inte sa någonting alls. Hon sa sedan att hon ville säga det så jag inte skulle tro att någon hade flyttat grejerna för att de inte ville ha dem där. Det är inte det att jag inte förstår mig på henne utan sättet hon säger det på. Jag har faktiskt aldrig blivit nekad att göra det fint någonstans under alla de år som jag jobbat utan snarare fått beröm för att det blev bra. Ju mer jag reflekterer över det ju märkligare framstår det. Jag har alltså blivit tillsagd att inte bry mig om de allmänna utrymmena, som i högsta grad betyder något för vårdtagarna! Istället för att tänka till och vända det till något positivt har det blivit något negativt! Här har hon personal som vill arbeta med inredningen som är i behov av att förbättras, men hon tar inte chansen att utnyttja den!

Jag kommer hädanefter att enbart göra mitt jobb som undersköterska och lämna allt annat åt de andra eftersom det tydligen inte är okej att ta egna initiativ!

Never ending story

Igår natt var det Simons tur att må illa, kräkas och ha spannen vid sängsidan. Den hade jag ställt dit innan "ut ifall att" som tur var. Nu har vi alla haft magsjuka och jag ser fram emot en helg utan sjuka barn!
Känner mig ovanligt isolerad och utanför samhället och ringer till alla jag känner bara för att prata lite. Igår ringde jag städfirman igen om halvtidsjobbet jag sökte för ett tag sedan, men den tjänsten var redan tillsatt och inte heller denna gång hade jag någon tur!

Vård av sjukt barn

Så har då två lugna dagar förflutit, men inatt stod det en ledsen kille i sovrummet igen och pep; Jag har kräkts i sängen.
Lilla goa Filiph som fram tills nu aldrig haft magsjuka fick bäddas ner på golvet jämte spann och stränga förmaningar om att hålla sig i källaren. Ont i magen som bara den och upp kom det tills magsäcken var tom och nu vilar han efter den persen.
Storebror är uppe och mår bra, men än tar vi inte ut någon glädje. Jag får vara hemma från jobbet ytterligare två dagar, de enda två dagarna jag jobbar den här veckan! Fast jag inser ju att de inte vill ha in någon magsjuka där på sjukhemmet. Det blir nämligen katastrof för både vi som jobbar och de boende.
Idag ska jag fortsätta handarbeta på adventskalendern och kanske gå en sväng med de yngre barnen.

En olycka kommer sällan ensam

Många är de veckor som rullar förbi utan att något särskilt händer,men allt emellanåt kommer det en vecka som man sent ska glömma. Just en sådan vecka har just passerat i mitt liv, en vecka där man verkligen får bekänna färg. Den smygstartade i måndags på jobbet med ett samtal från skolan och en upprörd rektor. Äldsta sonen hade löpt bärsärkargång i korridoren och vägrade gå in och sätta sig på lektionen. I brist på ledig personal fick jag åka och hämta honom till jobbet. Väl i bilen satt han och snyftade och mådde tjocktjyvens naturligtvis, men jag pressade honom inte på några detaljer.
På tisdagen pep det ånyo till i min telefon på arbetstid och det var sambon som hade fått åka hem från jobbet med hög feber. Någon tid på vårdcentralen fanns det inte att uppbåda trots att febern var hög. Till saken hör att han har haft ett stort rött märke på sidan som kanske skulle kunna vara ett fästingbett, men till svar fick sambon att han skulle åka in till akuten istället! Sambon orkade inte ta sig någonstans utan inväntade mig och sedan for vi till jourmottagningen på kvällen. Under tiden han blev undersökt passade jag på att handla lite sedan satt jag och de små barnen kvar i bilen och väntade. Lillstumpan blev grinig så jag tog fram henne till mig och ammade. Efter en stund sätter hon sig upp och kräks över både mig, ratten och golvet. Snabbt in med henne i bilbarnstolen där hon innan vi är hemma igen lyckas kräkas en gång till. Storebror har somnat och går på mina order direkt in till sig för att undvika smittorisken. Jag torkar lindrigt rent i sätet, tar in bilbarnstolen och kränger av klädseln in i tvätten. Klär av mig själv, lillan och ställer oss båda i duschen under högljudda protester. Medan jag försöker få rent bilmattan av gummi kräks hon igen på golvet och pyjamasen och en ny omgång tas ner till tvättstugan. Till slut efter en timme är allt färdigskurat och jag sätter mig i soffan för att amma henne. Sambon dyker upp i samma veva, han har fått skjuts av sina föräldrar hem och troligen är det ett fästingbett. Mot det har han fått kåvepenin. Kvällen spenderas med lilltösen,ett gäng handukar att spy i och en hink. Fram emot elvatiden somnar hon och får sova hela natten.
På onsdagen verkar hon piggare, men är inte särskilt hungrig.
Sambon har ont och ligger mest hela dagen. På kvällen tycker jag att det svider när jag kissar och på torsdagen får jag en tid på vårdcentralen på ett urinprov. Det visar sig vara positivt och när jag ska hämta ut medicinen så kräks lillan i bilen igen, men den här gången bara lite.
Under dagen mår jag illa och har ingen aptit och till kvällen ligger jag bara helt still. Vid halv åtta kräks jag upp allt som finns i magen och får ligga nere för mig själv i stora barnens rum. Lite senare tar jag ner lillan som skriker förtvivlat efter bröstet. Som tur är blir det inte mer och på fredagen mår jag någorlunda igen.
På fredagnatten hör vi hur Oliver kräks i sin säng och jag går upp klockan tre för att slänga in en maskin tvätt. Allt i sängen är smutsigt och sen bäddar jag om med rena lakan en packe handdukar och kräkhinken vid sidan. Han kräks två gånger till och sen är det lugnt.
På lördagen får Oliver inte lämna sitt rum utan han äter och sover där hela dagen. Han ser liten och blek ut, men finner sig i hur det är.
Idag är det söndag och än så länge har det inte hänt så mycket, men dagen är inte slut än!

Noll koll eller fullständig kontroll

Allt mer sällan händer det att jag köper en cd och det beror inte alls på det faktumet att man kan ladda ner den på nätet. I vår lilla by gick det så långt att skivaffären fick slå igen, inte för att jag tror det berodde på mig. Jag har extremt dålig koll på nya artister och låtar och måste höra dem på radion för att de ska fastna. Fast min musiksmak ligger åt det hållet som inte riktigt följer strömmen så därför finns det långa perioder av musiklöst innehåll i mitt liv. Problemet är att jag gärna skulle vilja ägna lite mer tid åt musiken, men jag har helt enkelt inte tid. Annat var det i tonåren då man ständigt lyssnade på trackslistan och svensktoppen i de yngre dagarna. Fullständig koll på alla artister som jag inbillar mig inte var riktigt lika många som idag och framför allt gav de ut många bra plattor inte bara en enstaka låt som vissa idag. Som lite äldre avlyssnades ivrigt headbangers ball ett hårdrockprogram på mtv som gick ganska så sent, vilket orsakade en hel del liv med paranteserna. För det mesta fick jag dock avnjuta heavy metal mellan 22-23 varje torsdag. Det luslästes tidningar från USA med hårdrock i alla dess former och då hade jag koll, nu är det minsann annorlunda!
Tur för mig är att sambon äger ett ganska så stort musikintresse så jag är inte alldeles bortabakom, men problemet är att våra musikstilar ligger väldigt långt ifrån varandra. Därmed inte sagt att vi har gemensamma rötter som Elvis och The refreshments.
Inte heller uppskattar jag idol och följer inte heller de nya stjärnorna, vilket i mitt fall enbart beror på tidsbrist! Förr om åren satt jag alltid med hörlurarna på medan jag pluggade och radion stod på i bakgrunden hela dagarna. Idag är jag den som uppskattar lugnet och stänger av när jag kommer hem. Hemma hos oss brukar tv:en i köket stå på i bakgrunden istället!

Istället för att hålla mig uppdaterad med musiken så har jag bra koll på de senaste filmerna som en slags kompensation. Videomixbladet bläddras det ivrigt i och markeras filmer som ska ses. Särskilt intressanta är alla skräck och rysare, men även en del komedi och barnfilm står på önskelistan. För ett litet tag sedan såg jag Hostel part 2 och en kompis sa till mig att det är bara "filmmänniskor i din ålder som ser sådant. Sådana människor som förstår sig på film!" Jag måste säga att jag blev glatt överraskad, men jag kanske är en expert som gillar lite udda filmer eller också är jag en sådan som älskar blod i alla dess former. Sevärd var iallafall ovan nämnda film. Till helgen kanske det vankas mer film för mig, men väldigt lite musik.