I minnenas arkiv

Igår så var jag och tittade igenom min pappas saker och det slår mig hur lite det kan finnas kvar av en människa. Det var inte så att han hade lite saker, men det mesta var inte värt någonting för mig. Vanliga möbler, mattor och kläder som jag inte kan härberera någonstans och en hel del videofilmer och dvd. Jag har aldrig förr funderat på hur avslöjande något sådant är, men nu insåg jag ganska snart att jag och pappa har lika filmsmak. Till min förvåning hittade jag exorsisten och några andra trevliga rysare samt en hel hög med James Bond som jag kan glädja barnen med. Mest lättad blev jag när jag såg en hög med 30 minuters band som visade sig innehålla videoinspelningar från min barndom. Andra minnessaker som jag ville ha var en hög med album från det att jag var liten och en hel flyttlåda med diabilder. Bland de senare albumen sparade jag inget. Dels så känner jag inte igen personerna på bilderna och sedan finns det bilder som jag helst inte vill se alls. Bilderna som skvallrar om en man som är lite väl glad i spriten och som har samma fåniga ansiktsuttryck som äldsta sonen har när han spelar över. På en del bilder har han dessutom helt sonika somnat och det är ju inte så som jag vill minnas honom alls! Även om jag är helt medveten om att han hade problem med spriten och att det kanske var därför som vi inte fick någon kontakt på senare år. Kanske var det så enkelt som farfar sa att han skämdes allför mycket över hur han betett sig att han inte vågade ta kontakt igen.
Nej jag vill minnas en pappa som älskade friluftsliv, fiske och rock ´n roll musik. Han som ringde till BB när jag fick mitt första barn och var så stressad att han hade glömt mina fyra sista siffror, men han lyckades till slut få reda på att allt gått bra. Han som tröstade mig när jag var ledsen och fostrade mig till den jag är idag.
Bland cdskivorna hittade jag refreshments, massor med 60-talsmusik och en hel del från 70- talet också. Många utav dessa hade jag redan så jag hoppade över det mesta.
Bland möblerna stod även en svart portfölj och när jag öppnade den visade sig att här i låg alla de fina fjädrarna till flugbinderiet. Den innehöll en massa goda minnen, men jag vet ändå inte om jag vill ha den, då jag själv inte flugfiskar och därför inte binder flugor längre.
Det kändes snudd på kusligt att gå igenom någon annans grejer på det viset, nästan som om jag gjorde något förbjudet. Nu är det gjort iallafall och jag har fått reda på när begravningen blir. Farfar har frågat flera gånger om jag har något förslag på sång i kyrkan, men jag tycker sådant är svårt. Kanske jag kunde ha läst någon dikt eller så? Sång skulle kanske vara "vem kan segla förrutan vind" eller något med havet.