Kojan i min skog.

Förrförra året upptäckte jag en koja i min skog. Den ligger mitt i en backe med utsikt över dalen där jag hittar mina kantareller. Första gången jag såg den hade jag gått vilse och lyckades ta mig tillbaka genom att ta sikte på rätt väderstreck. Andra gången jag var där vågade jag mig på att ta ut svängarna lite och klev upp i backen och såg till min förvåning att stigen ligger bara 50 meter från det stället kojan ligger. Egentligen var jag bara ur kurs en 200 meter, men det räckte mer än väl för att paniken skulle komma krypande. Numera har jag alltid med mig gps:en ut eller Ingrid som jag kallar den efter den svenska rösten.
Nu i veckan plockade jag rent mina kantarellställen och Louise satt nöjd och glad i mossan och lekte, fikade och plockade med min termos medan jag slank iväg nerför backen. Kojan har satt fart på min fantasi, vem har byggt den och varför? Jag tittade in i den och upptäckte två bäddar snillrikt fästa på stockar som i ena änden vilar på en annan stock medan de andra hänger i snören upp i taket. På utsidan fann jag en liten eldstad och inne i kojan ett grillgaller och tändved.
Mamma berättade senare att det finns ett par som gillar att bygga kojor och att de är de som har byggt just denna till sin son. Idag är han vuxen, men kojan finns kvar som ett minne.