Äntligen fredag!

Veckan som gått svischade bara till och så var den borta. På jobbet har det varit stressigt värre. Igår jobbade jag kväll och sprang runt som en skållad råtta för att hinna lägga alla i tid. Vi har fått in någon konstig diarré och jag hade hand om tvättstugan, det blev 6 maskiner tvätt under kvällen. Dagspersonalen hade inte hunnit med att tvätta upp allt på grund av tidsbrist så det släpade efter mig hela kvällen. Det mesta löste sig till slut, men jag var ganska så färdig när jag kom hem. Väl hemma skrek lilla Louise efter mamma och tutten. Fick amma henne under tiden jag borstade tänderna och vidare in i sovrummet. Hon har varit som en igel på mig hela natten!
Idag har vi haft lite bättre med tid, men jag måste säga att det vill inte till mycket förrän man blir stressad. Tyvärr är det ju inte alltid som saker och ting klaffar och det känns så här i efterhand.

De flesta som jobbar hos oss brukar tappa några kilo i början för vi går mycket om dagarna och sjukhemmet är stort. Det är byggt som en hästsko med två vingar på vardera sidan. Varje vinge har en övervåning och en undervåning emellan dessa ligger ett allmänutrymme som vi kallar för loggian. Det är en ganska så avlång korridor med "fönster in till matsalen som ligger vägg i vägg med loggian. För länge sedan så byggde man till loggian och fönsterrutorna togs ut, men man sparade väggen och hålen. Den nuvarande ytterväggen har fler fönster hela vägen vilket gör att det blir väldigt ljust och fint. I loggian har vi några bord som de boende dricker kaffe vid på fredagarna och många sitter även där under större delen utav dagen. Matsalen har vi för det mesta låst av säkerhetsskäl. För alla er som undrar vad en loggia är så hittade jag denna passande beskriving på nätet:En loggia (italienska) är täckt gång eller galleri som öppnar sig utåt.

Vi arbetar antingen på den ena vingen eller på den andra, men korridoren bort till loggian från ena änden mäter ca 60 meter. Ännu längre blir det på bottenvåningen! Sjukhemmet är ganska så gammalmodigt och det är inte mer än 3 år sedan vi fick vår första hiss, numera har vi två och de behövs! Vi pratar mycket om förändringar vi skulle vilja göra, sätta lite ny färg på vårat peronalutrymme är en grej. Tapeterna där är sedan 1970 nån gång och bildar en sommaräng, modell större blommor! Det är bara en tidsfråga innan de blir moderna igen. På avdelningarna har det skett en del och vi har fått handikappsvänliga toaletter och rymliga rum, men det återstår fortfarande en hel del jobb. På de nedre våningarna är det färdigt, men de övre är fortfarande små. En del med ljuva 70-talstapeter och så små toaletter att jag ofta slår häcken i handfatet när jag ska hjälpa en vårdtagare på med kläderna. På varje avdelning finns det en gemensam dusch, bara i de nya rummen finns det enskilda duschar.

Den stora fördelen för de boende är den hemlagade maten, som faktiskt är fantastiskt god och möjligheten att kunna komma ut i naturen på ett kick. Vi har en ramp som leder direkt ut i en underbar gammal trädgård och på baksidan av sjukhemmet finns skogen tillgänglig. På sommaren brukar vi ha fredagskaffet ute i det fria och många av våra boende satt ute idag till exempel. Sådana saker som vi friska människor ser som en självklarhet, kan te sig omöjligt för den som är sjuk och det kan vara guld värt att få komma ut närhelst man själv önskar!
Framför mig vilar nu iallafall en skön helg utan jobb och jag ska passa på att njuta av lugnet för tids nog är det dags för ännu arbetsvecka.