Könsfixering

Ännu en vecka har kommit igång och lilltösen har feber och hostar. Själv är jag tät i näsan och har ont i halsen så jag har tagit ledigt från jobbet för att kurera oss. I fredags fick Oliver upp sina nya tapeter och jag har köpt gardiner och överkast till honom också. Visar en bild på det lite senare i veckan.

Jag har precis läst ut Dotter önskas av Katerina Janouch och trodde att det skulle vara en bra bok för mig med 3 killar och en liten tjej sist i kullen. Till min förvåning blev jag bara irriterad och arg. Det är en sak att önska sig ett kön på det ofödda barnet, men om det sen inte blir vad man tänkt sig så spelar det mindre roll iallafall om det är första barnet. Vid barn nummer två kanske det känns lite tuffare, men det är inte så att världen går under för det. Huvudpersonen i boken blir så besatt av att få en dotter att hon undviker andras småflickor och tänker i stort sett inte på något annat än att skaffa en dotter. Det är så man ryser vid tanken!

När jag väntade mitt första barn ville jag ha en dotter, men det blev en son. Lite besviken var jag, men han var stor stadig och åt som en häst och vållade mig aldrig några bekymmer under spädbarnstiden.Dessutom var han hur charmig som helst. När nummer två anlände var jag så inställd på att få en pojke att vi aldrig ens hade något flicknamn på lager. Det blev en liten pojke till,helt annorlunda än nummer ett. Förlossningen gick snabbt och jag plockade upp han själv i famnen. Det var kärlek vid första ögonkastet. Sedan fick han en släng av gulsot och fick ligga i sin plastlåda och sola med en konstig dyna på ryggen. Han fick bara plockas upp då jag skulle amma och jag grät floder över att det inte skulle gå bra. Två dagar senare kunde vi åka hem och jag var stolt tvåbarnsmor inom loppet av två år.
Fem år senare var det dags för nummer tre och visst hände det att jag sneglade över till tjejsidans kläder, men inte vågade jag köpa något i rosa. Hela graviditeten påminde om de tidigare så jag var inställd på ytterligare en pojk och så blev det.
Sista graviditeten var inte planerad och jag var osäker på om jag ville ha fler barn, allting kändes så rörigt just då. Fast på något vis så kändes det helt rätt att behålla barnet ändå. Barnet i magen for runt och vände sig både på tvären och med rumpan neråt innan det slutligen 14 dagar innan förlossningen låg stilla med huvudet ner.Vi var inne på förlossningen på två vändningsförsök, men båda gångerna hade barnet vänt sig tillrätta själv och vi fick åka hem. Jag undrade vad det var för lustig krabat jag hade i magen och funderade över om det kunde tänkas vara en flicka. Säker vad jag aldrig, men det var en annorlunda känsla som gjorde att jag anade att det kunde bli en flicka. Glädjen efter förlossningen var stor,allt hade gått bra och jag hade fått en flicka. Fast i ärlighetens namn hade jag nog blivit lika glad för en pojke till. Det tog mig nästan tre månader innan jag vågade mig in på den "rosa avdelningen" för att handla och det känns fortfarande lite skumt att jag har en tjej. Omgivningen har också synpunkter på att jag "till slut fick en tjej" och "det måste väl vara roligt". För min del hade jag gärna haft 4 pojkar likaväl som 3 pojkar och 1 tös. Inte heller har det svidit i hjärtat på mig när andra har fått flickor utan det har känns spännande att handla tjejkläder till dem. Nu när jag har en egen tjej är det lätt att falla för frestelsen att köpa hårsnoddar och strumpebyxor. Louise hatar hårsnoddar, men förr eller senare kanske de kommer till användning!

Jag har svårt att förstå denna fixering vid könet och gillar tanken på att vi alla är unika individer. Det är maffigt att tänka på att mina barn går runt med hälften av mina gener som kommer att föras vidare. Fantastiskt att de alla har legat i min mage och hur de kan vara så olika fast samtidigt syskonlika. Det är sådant som förundrar mig och gör mig lyckligt lottad.